Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Renässansens epigoner - Den picareska romanen - Satiren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följande litteraturen väl på en brist i hans Roman. Scarron
var alldeles för ytlig för att vara någon psykolog. Han kan
visserligen få fram ganska levande och väl skildrade typer
såsom den gamle skådespelaren La Rancune. Men han
tränger aldrig på djupet, och för äventyren glömmer han
bort de handlande personerna. Dessa skymta oss därför
förbi mera såsom skuggor än såsom verkliga väsen. Och
1660-talets stora insats var just dess intresse för den
psykologiska analysen. Men även i andra punkter stod den
picareska romanen nästan fientlig mot klassiciteten. Mot dess
rationalism, dess vördnad för auktoriteten, dess fordran på
idealitet verkade den picareska romanen med dess
renässanslynne, dess brist på respekt och dess naturalism snarast såsom
en protest. Någon kompositionstalang hade Scarron heller icke;
hela romanen består av en följd av löst förbundna äventyr och
komiska förvecklingar utan att hjältarna själva intressera oss.
Till sist saknade Scarron smak. Han var mera bouffon än
komiker, och det var därför naturligt, att Boileau skulle vända
sig mot honom. Han glömdes därför bort, och när den
realistiska romanen sedan efter dramats storhetstid åter levde
upp, anknöt den heller icke till Roman Comique, utan åter
igen till de spanska förebilderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
