Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Renässansens epigoner - Den picareska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Destin, damen La Caverne och gubben La Rancune. Som
vi sedan få höra voro de blott spillrorna av en trupp, som
råkat ut för ett missöde. Vid en föreställning, som de
givit i Tours, hade ett slagsmål uppstått, en karl hade fått
bita i gräset, och aktörerna hade därför hux flux fått ge
sig iväg åt olika håll. Emellertid ville de tre ge en
representation på krogen mot det att de fingo gratis logis. Det
ringa antalet gjorde ingenting. Jag har, säger La Rancune,
uppfört en pjes alldeles ensam, spelat kung, drottning och
ambassadör. När jag var drottning, talade jag i falsett, som
ambassadör snörvlade jag genom näsan och som kung
begagnade jag min grova röst. Och så beslöt man att
uppföra ett stycke av Mairet. Några unga män, som spelade
boll, hade lagt av sig sina ytterkläder, dessa lånade man för
föreställningen, men under pjesen kommo fotbollsspelarna in,
kände igen och reklamerade sina kläder, och nu uppstod det ett
allmänt slagsmål — ett ofta i romanen återkommande motiv.
Efter någon tid samlas hela truppen ånyo, och författaren
får nu tillfälle att skildra livet på teatern, i klädlogen
o. s. v. Och därjämte får man genom inlagda berättelser reda
på de olika aktörernas föregående öden. Hjälte i boken blir
Le Destin, som är kär i den unga mademoiselle l’Estoille,
och det hela utvecklar sig såsom en äventyrsroman med
kärlekshistorier, enleveringar och burleska uppträden, som
erinra både om fableauen och commedia dell’arte.
Roman Comique, som började utkomma 1651 och som
Scarron själv ej hann avsluta, är onekligen ett bland de
mera betydande arbetena före den egentliga klassiciteten.
Scarron har en naturlig berättarkonst, en fantasi, som
erinrar om Alexandre Dumas, även däri, att man märker, hur
idéerna födas hos honom, medan han skriver, och huru det
ena uppslaget ger det andra, utan att detta varit avsett i
den ursprungliga planläggningen — om en sådan ens funnits.
Scarron har vidare ett strålande gott lynne, har en mängd
roliga infall och är ofta verkligt kvick. Man kunde därför
tycka, att en rik romandiktning bort följa i hans spår. Men
så blev icke fallet. Först med Gil Blas skedde
genombrottet, och efter Roman Comique följde i stället dramats
storhetstid, Molières och Racines. Och för så vitt Scarron
levde kvar, levde han i Molières mera farsartade lustspel.
Till en del berodde Scarrons obetydliga inflytande på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
