Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Renässansens epigoner - Burlesken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dekadanspoesi i den franska litteraturen, där den en tid var på högsta
modet, innan den dräptes av Boileau.
I viss mån var detta gyckel dock berättigat. Ronsards
Franciad hade nämligen fått en ganska rik efterföljd av
klassiska, dödfödda hjältedikter, vilka särskilt översvämmade
bokmarknaden på 1650-talet: Saint Louis av Lemoyne,
Moïse av Saint Amant, Alario av Scudéry, La Pucelle av
Chapelain, Clovis av Desmarets m. fl. Och dessa förtjänade
verkligen en parodi. Men Scarron var icke mannen att mot
onaturen sätta upp sanningen, utan bjöd blott på ett
burleskt gyckel, och det blev därför först Boileau, som i Le
Lutrin lyckades skapa ett komiskt franskt epos av en högre
karaktär.
Klassiciteten, som följde efter Scarron, var lika mycket
en fiende till burlesken som till preciösväsendet, ty båda
voro barockens ättlingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
