Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Förberedelserna för Corneilles drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett dygn, andra mera, och rummet var ofta ganska obestämt.
Över huvud synas de dramatiska författarna själva ej hava
intresserat sig för denna fråga, och Hardy underkastade sig
i varje fall icke detta regeltvång.
För den äldre tragedien — den italienska och plejadens —
hade i själva verket dessa enheter varit fullt naturliga.
Denna renässanstragedi var, liksom antikens, snarast en
lyrisk dikt, vars uppgift mindre var att framställa en
handling än att skildra ett starkt patos, “gråt och förtvivlan“,
och det var därför naturligt, att man inskränkte sig till
själva culmen i den tragiska situationen, till upplösningen
eller katastrofen. Det var denna karaktär hos dramat,
som gav uppslaget till teorien om de tre enheterna, ej tvärtom,
ty upplösningen, “femte akten“, kunde utan svårighet, nästan
naturligast begränsas till tjugofyra timmar och försiggå på
samma plats. Först när tragedien under klassiciteten skulle
återgiva hela det tragiska förloppet, inträdde svårigheten.
Men för Mairet, som ännu blott skrev en tragedi i den
gamla stilen, existerade den ej.
Hans föregångare, de äldre författarna vid sekelskiftet,
tyckas hava haft en mycket ytlig uppfattning av skillnaden
mellan antikt och medeltida drama och ansett, att den
väsentliga olikheten bestod däri, att det antika dramat hade
och att det moderna saknade kör. Ett karaktäristiskt exempel
i detta fall är Tyr et Sidon av Jean de Schelandre. Stycket
skrevs först (1608) såsom en tragedi med körer, men är ett
rent romandrama med en mycket rik handling. Sedan skrev
författaren om stycket (1628) till en tragikomedi och strök
då körerna. Om enheterna bekymrade han sig i intetdera
fallet. Men däremot diskuterades frågan av de lärde, och
det är ett misstag att tro, att denna diskussion började först
på 1630-talet. Den var äldre, ehuru den först kort före
Le Cid blev verkligt brännande, och i viss mån erinra dessa
tidiga angrepp på reglerna om dem, som man ungefär
samtidigt möter i Spanien. Vi kunna som exempel taga
d’Aigaliers’ 1597 utgivna L’art poétique. Enligt hans mening
voro dessa regler en absurditet: en tragisk handling med
alla dess växlingar kan omöjligen utvecklas och avslutas på
en enda dag, och Senecas, Euripides’ och Sophokles’ bästa
tragedier kräva även en längre tid. För greker och romare
hava dessa regler aldrig varit lagar, och fransmännen kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
