Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Förberedelserna för Corneilles drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid hinner mycket att tilldraga sig: romarne och Masinisse
anfalla Cirta, Syphax besegras och stupar, Sophonisbe gifter
sig med Masinisse, skall utlämnas till romarne och dödar
sig, varpå Masinisse — i olikhet med Trissinos “hjälte“ —
begår självmord vid hennes likbår. Men även rummets enhet
iakttages så till vida, att det hela tilldrager sig i staden Cirta,
ehuru där visserligen på olika platser; även för Sophonisbe
begagnades således teaterns “scène simultanée“.
Huvudpunkten i teaterns historia under dessa år är också
denna strid om de tre enheterna, och det var den nyvaknade
förtjusningen för dem, som satte pennan i handen på Mairet,
då han skrev sin tragedi, ty Sophonisbe framträder närmast
såsom ett praktiskt exempel på riktigheten av en estetisk
teori. Vi erinra oss, huru denna idé hade utvecklats hos
de italienska estetikerna. Deras utgångspunkt hade varit
“sannolikheten“. På det att denna ej skulle kränkas,
fordrades strängt taget, att den i dramat framställda
handlingen ej finge kräva en längre tid, än som behövdes för
att åse den, ehuru man dock av hänsyn till Aristoteles
utsträckte tiden till tolv timmar (hos
Aristoteleskommentatorerna) eller tjugofyra timmar (hos poetikförfattarna). Och
det var denna lag om tidens enhet, vilken såsom en
konsekvens drog rummets med sig, ty de handlande kunde ju ej
på ett ögonblick tänkas förflyttade från Rom till Alexandria.
För Frankrike hade emellertid denna lag om de tre
enheterna förut haft ringa betydelse. Väl hade redan Ronsard
fastslagit, att handlingen i en tragedi ej fick överskrida
tjugofyra timmar, och i sina båda tragedier hade Jodelle —
redan innan lagen ännu var fullt utvecklad av de italienska
estetikerna — iakttagit den, vilket ej erbjöd några större
svårigheter, då hans tragedier ju blott skildrade själva
upplösningen av en tragisk situation, vars förhistoria ej
framställdes på scenen, utan blott berättades. Väl hade Jean
de la Taille redan 1572 — således endast två år efter
Castelvetro — uppställt även lagen om rummets enhet: Il
faut toujours représenter l’histoire ou le jeu en un même
temps et en un même lieu. Men han utvecklar icke vidare
denna sats, och för de dramer, som verkligen uppfördes och
ej blott voro läsedramer, hade lagen ej någon giltighet,
ehuru vi återfinna den även i andra poetiker från slutet av
1500- och början av 1600-talet. Somliga tragedier kräva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
