Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Förberedelserna för Corneilles drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reglerna. Brevet blev visserligen icke tryckt, men med
kännedom om den karaktär av tidning, som 1600-talets brev hade,
kan man taga för givet, att det lästs i vida kretsar och
gjort ett starkt intryck; i varje fall blev Richelieu en
hängiven anhängare av teorien. Året därpå följde nya inlägg,
först av Isnard, sedan av Mairet i det då tryckta företalet
till Silvanire, som således är senare än både Chapelains brev
och Isnards utredning och som därför ej haft den
banbrytande betydelse, som man en tid trodde, och slutligen kom
alldeles samtidigt ett tredje inlägg av Grombauld. De följande
åren utgåvos ännu andra, och slutligen skrevs Mairets
Sophonisbe 1634 — den praktiska tillämpningen av teorien.
Att referera alla dessa olika skrifter, var för sig, tjänar
till intet, då de i sak innehålla ungefär detsamma. Det
karaktäristiska för dem alla och för klassicitetens rationalism
är, att de jämförelsevis litet stödja sig på antikens auktoritet,
utan i stället på “sunda förnuftet“. Ej ens Chapelain är
vidare inne i Aristoteles’ poetik, och de övriga hava en
mycket bristfällig kännedom om den. För handlingens enhet
intressera de sig ej vidare, och huvudvikten lägges alldeles
avgjort på tidens. Synpunkten är här, liksom hos italienarna,
“la vraisemblance“. I alla dikter, säger Chapelain, bör
verkligheten återgivas så troget, att man ej märker någon
skillnad mellan imitationen och det imiterade, och ingenting
är mindre sannolikt, än då skalden under loppet av två
eller tre timmar framställer händelser, som krävt tio år.
På samma ståndpunkt står Isnard. Han medger, att
handlingen i Antigone och Heautontimorumenos fordrar ett längre
tidsmått. Men, säger han, frågan rör sig ej om, vad som
faktiskt skett, utan om vad som är rätt, icke om antiken
iakttagit reglerna, utan om de äro riktiga. Aristoteles, som
var en mycket vis man, uppställde denna lag om de tre
enheterna — och här återgiver Isnard Aristoteles på ett sätt,
som visar, att han knappt läst honom, ty Aristoteles yttrar
sig aldrig om rummets enhet. Vad tidens enhet beträffar,
fortsätter han, borde Aristoteles dock ej hava gått utöver
tre timmar, ty längre tid tar ej uppförandet av en tragedi.
Men då en så kort period i praktiken knappt kunde
genomföras, utsträckte man den i regeln till tjugofyra timmar;
längre gick man ej under antiken, och längre kan man ej
heller nu gå utan att bryta mot sannolikheten — varför man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
