Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Förberedelserna för Corneilles drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med denna motivering kunde gå ens så långt, var en fråga,
som regelvännerna aldrig kunde besvara. Men det var ju
ortodoxismens århundrade, och man hade därför ganska lätt
att uppställa dogmer, på vilka man trodde utan att resonera.
Och en dylik dogm blev snart läran om de tjugofyra timmarna.
Rummets enhet fattas av alla fortfarande blott såsom en
följd av tidens. Det är orimligt, säger Mairet, att en
skådespelare, som i första aktens sista scen håller ett tal i Rom,
i början av den andra akten kan befinna sig i Aten eller
i Kairo. Synpunkten är således blott, att en dylik resa ej
kan företagas på tjugofyra timmar. Däremot taga de ingen
hänsyn till dekorationsväxlingen på teatern och finna det
helt naturligt, att en scen tilldrager sig i en palatssal, den
nästa i palatsträdgården, den tredje på ännu ett nytt ställe
i närheten, och i detta fall äro alla både i teorien och i
praktiken mycket liberala. Gombauld nöjer sig t. o. m.
med, att handlingen tilldrager sig inom “samma provins“,
och i Mairets Sophonisbe växlar scenen flera gånger inom
staden Cirta. Hotel de Bourgognes scène simultanée stötte
således ännu ej regelpartiet. Frågan är hos alla blott den,
om hjälten inom tjugofyra timmar kan hinna från den ena
platsen till den andra.
Sådan var ställningen, då Corneille först började skriva
för teatern. Genom Mairets Sophonisbe var frågan ännu
långt ifrån avgjord, genom de nämnda teoretiska inläggen
ännu mindre, och tragikomedien var ingalunda ihjälslagen;
tvärtom tycktes man här gå emot en renässans genom det
vid denna tid börjande inflytandet från det spanska dramat.
Ej ens genom striden om Le Cid kunna enhetsvännerna
sägas hava segrat, ty faktiskt berördes frågan då blott i
förbigående och även efteråt fortsatte många författare —
t. ex. Rotrou — att skriva stycken, som voro oberörda av
reglerna. Detta var ju ganska naturligt. Den gamla
publiken i Hotel de Rambouillet, som funnit sitt nöje i
tragikomedier, levde fortfarande kvar, och det lönade sig lika
väl att skriva för denna som för de preciösa salongernas
mera litterära herrar och damer. Och klassicitetens drama
blev ej heller Mairets, utan Corneilles, icke en oförändrad
fortsättning av renässansens, utan något nytt, ett nationellt
franskt drama, som tillika gav det kanske fulltonigaste
uttrycket åt de idéer, som rörde sig inom tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
