Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Le Cid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dramat. Men just vid denna tid började strömningen.
Enligt en gammal uppgift skall en M. de Chalon hava
riktat hans uppmärksamhet på den spanska litteraturen, lärt
honom språket och börjat att för honom översätta vissa
partier ur Guillen de Castros Las Mocedades del Cid.
Uppgiften är nog i huvudsak riktig, och av ett visst intresse
är, att Chalon stod drottningen ganska nära — han hade
tillhört hennes hov — ty som vi strax skola se, blev Le
Cid ett moment i kampen mellan drottningen och kardinalen.
Le Cid uppfördes någon av de sista dagarna av 1636
på Maraisteatern, där Mondory själv utförde huvudrollen.
Stycket hade en exempellös framgång, hela Paris, även de
högsta samhällsklasserna, strömmade till teatern, tre gånger
måste det spelas i Louvren och två gånger hos kardinalen.
Redan den 24 mars 1637 utkom Le Cid av trycket, under
året följde ytterligare tre upplagor, och samma dag, som
den första utkom, utfärdades ett adelsbrev för Corneilles far
och dennes barn, sannolikt på drottningens tillskyndan.
Corneille gjorde ingen hemlighet av, att hans stycke blott
var en bearbetning från spanskan, och vi skola städse erinra
oss, att anspråken på originalitet ännu långt efter Corneilles
tid voro helt andra än i våra dagar. Och obestridligen
har Corneille av det spanska dramat gjort ett franskt. För
det första har han här iakttagit de tre enheterna på det
sätt, som samtiden uppfattade dem, och detta är av vikt
att fasthålla, ty omedvetet dröjer dock hos mången den
gamla, längesedan vederlagda uppfattningen kvar, att
Corneille här gjort ett försök med ett drama i friare stil, vilket
emellertid dräpts av Franska Akademien, som genom sin
kritik framkallat det stela fransk-klassiska dramat. Hos
Guillen de Castro hade handlingen blott i den första delen
krävt tre år; här inskränkes den till tjugofyra timmar.
Där hade scenen växlat mellan en mängd vitt skilda orter
i Spanien; här tilldrager den sig i Sevilla, ehuru visserligen
på olika ställen i staden. Över huvud har handlingen starkt
koncentrerats och blivit mindre färgrik, men mera plastisk,
mindre avbruten av episoder och mera överskådlig. Vidare
har Corneille strukit alla de rent spanska effekterna — den
helige Lazarus’ uppenbarelse, scenen, där fadern biter Rodrigo
i fingret m. m. Cid har hos honom upphört att vara den
spanske nationalhjälte, som han framför allt hade varit hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
