Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Le Cid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de Castro, och Corneille har i stället sökt att i sitt drama
framställa en allmänt mänsklig konflikt, han har avlägsnat
massorna (slaget mot morerna), i allmänhet förlagt själva
händelserna utom scenen — så duellen mellan Rodrigue och
don Gormas (greve Lozano i det spanska stycket) — och
över huvud lagt vikten ej på en spännande handling, utan
på dess psykiska återverkningar.
Första akten[1] framlägger konflikten med en nästan
matematisk klarhet. Den börjar med ett samtal mellan Chimène
och hennes “gouvernante“ — över huvud måste Corneille
väl mycket röra sig med “förtrogna“ för att få fram de
fakta, som i det spanska stycket framställts på scenen.
Genom samtalet få vi veta, dels att man väntar, att Don
Gormas skall utnämnas till guvernör för den unge prinsen,
dels att Chimène älskar Rodrigue, att hennes far gillar
denna böjelse och att den gamle Don Diègue samma dag
skall å sonens vägnar anhålla om hennes hand hos Don
Gormas — allt avvikelser från det spanska originalet, där
de båda fäderna äro okunniga om de ungas böjelse och där
både konflikten och peripetien i följd därav varit mindre
skarp än hos Corneille. Nästa scen är mellan infantinnan
Urraque och hennes “gouvernante“, och av denna framgår,
att även infantinnan älskar Rodrigue, ehuru hon av sin
kungliga börd hindras att äkta honom. I den tredje scenen
tillspetsas handlingen. Don Diègue och Don Gormas komma
ut från rådskammaren. Mot förmodan har icke Don Gormas
blivit utnämnd till prinsens guvernör, utan Don Diègue,
och i sin förbittring avslår den förre Don Diègues frieri,
tvisten mellan de båda gamla blir allt häftigare, och till
sist faller den ödesdigra örfilen, varefter Don Gormas
avlägsnar sig. De så överlägsna scenerna vid den vanärade
åldringens hemkomst hava av Corneille strukits — tydligen
av hänsyn till dessa sceners barbariskt spanska karaktär —
och ersatts av en monolog, i vilken Don Diègue ger uttryck
åt sin förtvivlan över skymfen. Så kommer sonen in, och
ehuru fadern känner hans kärlek, bjuder han honom att
hämnas släktens kränkta ära:
Ne réplique point, je connois ton amour;
Mais qui peut vivre infâme est indigne du jour.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
