Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kampen mellan klassicitet, barock och renässans
- Corneille
- Le Cid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därmed är Chimène fullständigt besegrad:
Relève-toi, Rodrigue. Il faut l’avouer, Sire,
Je vous en ai trop dit pour m’en pouvoir dédire.
Rodrigue a des vertus que je ne puis haïr;
Et quand un roi commande, on lui doit obéir.
De älskande förenas således, ehuru själva giftermålet
uppskjutes till sorgårets slut.
Vi ha lätt att förstå den förtjusning, med vilken detta
drama hälsades, då det först uppfördes på Marais-teatern.
Det betecknar det stora, verkliga genombrottet i Frankrikes
litteratur, detsamma, som i England skett med Marlowes för
övrigt så olika drama Tamburlaine. Hittills hade — för att
begagna en tysk litteraturhistorikers uttryck — det franska
dramat blott rört sig med livlösa marionetter; här däremot
träda människor oss för första gången till mötes, människor,
fyllda av verklig lidelse, besjälade av tidens ledande idéer
— låt vara väl preciösa både i sina känslor och i sina
uttryck. Och med en intensiv styrka som aldrig tillförene
skildrade detta drama en konflikt mellan de tvänne makter,
som för den tidens unga aristokrater voro livets förnämsta
— kärleken och hedern. Redan här fann man något av
det allmänmänskliga, det humana, som den franska
klassiciteten strävade att få fram. Det nationellt spanska i Guillen
de Castros drama, som sedan så tilltalade nyromantiken, har
här utmönstrats, och Corneille har skapat en hjälte och en
hjältinna, som åtminstone för Marais-teaterns publik föreföllo
att vara blott människor, icke i första rummet spanjorer.
Dramat var liksom Clitandre mättat av handling, men
återgav icke romanens meningslösa fram och tillbaka av
händelser, utan var klart och överskådligt, fogande sig efter
den nya teorien om de tre enheterna. Personerna voro icke,
såsom i det föregående dramat, insatta i en handling, som
lånats från någon novell eller något drama, utan i stället
växer handlingen fram ur personernas egen psyke, skapas
av dem; människorna äro icke händelsernas lekbollar, utan
deras herrar, och hela dramat utspelades i själva verket inom
deras själsliv. I motsats till sina föregångare skildrar
Corneille icke en serie av händelser, utan en själsstrid, ehuru
visserligen blott en själsstrid sådan denna kunde återgivas
av en rationalist som Corneille. Skall Chimènes kärlek segra
över hennes plikt att hämnas faderns död? Det är därom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0155.html
