Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Le Cid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade i en 1634 skriven komedi på ett högst vanvördigt
sätt gycklat med dem. Nu trodde han ivrigt på dem och
anföll Corneille med en våldsam förbittring, som knappt kan
förklaras blott av författaravund. Det var icke mindre än
sex punkter, han här ville bevisa: 1) att ämnet alls icke
dög, 2) att Cid kränkte ett dramas huvudregler, 3) att
Corneille saknade omdöme om ett dramas byggnad, 4) att där
fanns många dåliga verser, 5) att nästan alla skönheterna
voro plagiat och 6) att således det bifall, som kommit stycket
till del, var omotiverat.
Det mesta i denna stridsskrift består väl av ganska
tarvliga kriarättelser, som saklöst kunna förbigås. Men några
anmärkningar hava sitt intresse och även sitt berättigande.
Scudérys utgångspunkt är som vanligt “la vraisemblance“.
Det är likgiltigt, säger han, om det är historiskt sant, att
Chimène gifter sig med Cid, men för poesien gäller frågan,
om det är sannolikt, att en dotter äktar sin fars mördare.
Detta bestrider Scudéry, och själva ämnet är därför
oanvändbart för ett drama. Detta brott mot sannolikheten har vidare
fört ett annat med sig. Författaren har alldeles riktigt velat
begränsa handlingen till tjugofyra timmar. Men ämnet
medgiver ej detta. Om Chimène först efter 3 år ger vika, såsom
i det spanska originalet, blir onaturligheten vida mindre
stötande, än om hon gör det samma dag, innan fadern ännu
blivit jordad — låt vara att själva giftermålet uppskjutes på
ett år. Mängden av handlingar, som sammanträngts under
loppet av ett enda dygn, två dueller och ett stort slag,
verkar också osannolik. Och hjältinnan blir alls ej
sympatisk, utan snarast en onaturlig dotter.
Det kan ej hjälpas, att Scudéry i huvudsak torde hava
rätt, till en del också i sin dom över Chimène. Man erinrar
sig här osökt ett annat spanskt stycke, som är byggt på
samma konflikt, Lopes La Estrella de Sevilla. Men där skiljas
de bägge älskande för evigt. Estrella kan ej äkta sin brors
mördare, och även Sancho Ortiz är medveten om, att mellan
dem står den döde. Scudéry hade därför ej alldeles orätt,
då han beskyllde Corneille för bristande moral. Corneille,
som i sina senare dramer städse låter plikten segra över
lidelsen, står här, såsom Jules Lemaître mästerligt utvecklat,
på den rakt motsatta ståndpunkten. Det är i stället
kärlekens triumferande makt, som förhärligas i Le Cid. Chimène
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
