Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag älskar mitt land, “mais enfin je suis homme“. Horace
däremot blir hänförd över det nya offer, som kräves: det
är härligt att dö för fosterlandet, men härligare dock att
för det få offra allt man älskar i livet — ett dylikt offer
har blivit blott oss förbehållet. Med samma fröjd, som han
äktat systern, skall han kämpa mot brodern. Så kommer
Camille, och Horace ropar till henne: Om Curiace återvänder
såsom segrare, så mottag honom då ej såsom din broders
mördare, utan såsom en man, som gjort sin plikt, och
betrakta ej heller min seger med andra ögon! Camille söker
fåfängt att få Curiace att avstå från denna broderkamp,
men han är lika orubblig: förr än jag tillhörde dig, tillhörde
jag mitt land. Och ännu mindre förmå Sabines böner bryta
Horaces starka pliktkänsla. De äro otillgängliga för
kvinnotårar, och den gamle Horace kan med full tillförsikt tillropa
sin måg och sin son: Faites votre devoir, et laissez faire
aux dieux.
Den tredje akten är den mest spännande. Kampen har
börjat, och underrättelserna börja inlöpa till Horaces bostad,
där den gamle och kvinnorna så småningom församlas. Först
faller en stråle av hopp över de bidande. Ett rykte sprider
sig, att de båda härarna, upprörda över denna frändekamp,
förbjudit striden. Men ryktet visar sig falskt, enviget har
börjat, och nu blir den gamle huvudpersonen. Julie störtar
in med det förfärande budskapet: Alba har segrat, två av
den gamles söner ha stupat och den tredje, Sabines make,
har flytt. Men den gamle vägrar först att tro på denna
jobspost — Rom kan aldrig duka under, och ännu mindre
kan hans son då leva: bättre känner jag mitt eget blod,
bättre känner han sin plikt. Över sina båda döda söner
kan han icke fälla en tår, ty de hava stupat för sitt land.
Begråten hellre, ropar han till kvinnorna, den skymf, som
vår ätt lidit, då en Horace fegt flytt från stridsfältet. Men
— frågar Julie — vad vill ni då, att han skulle hava gjort,
ensam mot tre? “Qu’il mourût“ — svarar den gamle i denna
stolta lapidarstil, som var Corneilles storhet.
Vid den fjärde aktens början svävar den gamle ännu i
samma villfarelse och säger sig som fader vilja straffa den
vansläktade sonen. Men strax därefter kommer det stora
segerbudet. Horace har väl flytt, men hans flykt var blott
en krigslist för att han ej ensam skulle nödgas kämpa mot tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
