Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fiender, och han har dräpt de förföljande Curiatierna, en efter
en — Rom är räddat och Alba besegrat. Och nu jublar den
gamle både av fadersstolthet och översvallande
fosterlandskärlek. För sin dotter Camilles tårar har han intet sinne.
Inför fosterlandets välgång är det en synd att begråta en
enskild förlust: Rom har segrat över Alba — det är nog
för oss. Men Camille är förtvivlad:
Il me faut applaudir aux exploits du vainqueur,
Et baiser une main qui me perce le coeur.
En un sujet de pleurs si grand, si légitime,
Se plaindre est une honte, et soupirer un crime;
Leur brutale vertu veut qu’on s’estime heureux,
Et si l’on n’est barbare, on n’est point généreux.
Mais enfin je renonce à la vertu romaine,
Si pour la posséder je dois être inhumaine.
Je ne plains point Camille: elle étoit criminelle;
Je me tiens plus à plaindre, et je te plains plus qu’elle:
Moi, d’avoir mis au jour un coeur si peu romain;
Toi, d’avoir par sa mort déshonoré ta main.
Je ne la trouve point injuste ni trop prompte;
Mais tu pouvois, mon fils, t’en épargner la honte:
Son crime, quoique énorme et digne du trépas,
Étoit mieux impuni que puni par ton bras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
