- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
147

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fiender, och han har dräpt de förföljande Curiatierna, en efter
en — Rom är räddat och Alba besegrat. Och nu jublar den
gamle både av fadersstolthet och översvallande
fosterlandskärlek. För sin dotter Camilles tårar har han intet sinne.
Inför fosterlandets välgång är det en synd att begråta en
enskild förlust: Rom har segrat över Alba — det är nog
för oss. Men Camille är förtvivlad:

Il me faut applaudir aux exploits du vainqueur,
Et baiser une main qui me perce le coeur.
En un sujet de pleurs si grand, si légitime,
Se plaindre est une honte, et soupirer un crime;
Leur brutale vertu veut qu’on s’estime heureux,
Et si l’on n’est barbare, on n’est point généreux.


Då segraren sedan kommer tillbaka till fädernehemmet,
mottages han av systerns förbannelser. Hon önskar, att
detta hårda, obarmhärtiga Rom, som hon hatar, skall läggas
i aska och kuvas av grannfolken, och att hon skall få se
den siste romaren draga sin dödssuck. Men detta är för
mycket för den av segerjubel fyllde brodern, och han stöter
ned henne såsom en fosterlandsfiende. Därpå slutar akten
med Sabines klagan: hennes make har mördat hennes bröder,
hon kan ej glädjas över hans och Roms seger, och själv
önskar hon blott att få dö:

Mais enfin je renonce à la vertu romaine,
Si pour la posséder je dois être inhumaine.


Den femte akten inledes av den gamle Horace, som
troligen, då han talar till sonen, uttalar författarens egen mening
över dessa upprörande händelser:

Je ne plains point Camille: elle étoit criminelle;
Je me tiens plus à plaindre, et je te plains plus qu’elle:
Moi, d’avoir mis au jour un coeur si peu romain;
Toi, d’avoir par sa mort déshonoré ta main.
Je ne la trouve point injuste ni trop prompte;
Mais tu pouvois, mon fils, t’en épargner la honte:
Son crime, quoique énorme et digne du trépas,
Étoit mieux impuni que puni par ton bras.


Men så uppträder konungen, Tulle, för att skipa rättvisa,
och bakom denna gestalt skymtar ej otydligt “Louis le
juste“, som Ludvig XIII älskade att kalla sig. Konungen
vill giva alla rätt, överallt och städse: “C’est par elle qu’un

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free