Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Corneilles samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Corneille och Balzac kommit på modet. Men någon stor
poet var Du Ryer icke, och hans Scèvole får väl närmast
betraktas såsom en Horace-imitation.
Den mest betydande näst Corneille var nog Jean de Rotrou.
Men han betecknar snarast oppositionen mot den
fransk-klassiska strömningen. Hans äldsta stycken äro
tragikomedier, romandramer i Hardys stil; sedan tog han intryck från
Le Cid och framför allt från spanjorernas comedia, ty hans
flesta stycken äro blott bearbetningar från spanskan. Hans
mest berömda tragedi, Venceslas (1643) — i verkligheten
en tragikomedi — är en omskrivning av ett av Rojas’ dramer
och påminner alls icke om Corneilles kort förut skrivna
fransk-klassiska tragedier. För den spännande intrigen har Rotrou
väl ej åsidosatt karaktärsteckningen, men längre i klassisk
riktning än Le Cid kom han icke.
Med 1650-talet avlägsnade sig dramat ännu mer från det
fransk-klassiska. Ty återigen, liksom före Corneille, är det
romanen, som bemäktigar sig scenen — romanen med dess
slappa komposition, dess onaturliga, preciösa
karaktärsteckning, dess oöverskådliga, på överraskningar rika handling.
1650-talets s. k. romaneska tragedi är också en ny form av
det gamla barockdramat, Hardys tragikomedi, som lever upp
i en ny gestalt. Detta barockdrama, en ättling av
medeltidens och renässansens “romandrama“, hade i själva verket
aldrig dött ut, utan fortlevat vid sidan av den
fransk-klassiska tragedien, och Corneille hade i Rodogune i viss mån
anslutit sig till dess teknik. I den nya formen inleddes
denna s. k. romaneska tragedi av hans yngre broder Thomas
med det 1656 uppförda stycket Timocrate, där han
dramatiserat en episod ur en av mademoiselle de Scudérys romaner,
i själva verket en tragikomedi, ehuru under det förnämligare
namnet tragedi. I de fransk-klassiska tragedierna hade det
varit personerna, som intresserat, jämte dem även
idékonflikten, under det att själva handlingen varit ytterst enkel
och utan alla inkrånglade förvecklingar. I Rodogune sjunker
redan intresset för personerna ned till andra planet,
spänningen avser blott, huru den invecklade situationen skall
upplösas, och några idéer bryta sig här ej mot varandra. Den
romaneska tragedien går ännu ett steg längre i denna
riktning. Personerna äro här samma livlösa, preciösa
marionetter som i det franska dramat före Corneille, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
