Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Corneilles samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uteslutande intresset lägges på överraskningen. Vi behöva blott
taga en hastig översikt av innehållet i Timocrate för att
finna, huru olika mot Horace och Cinna den värld blivit,
inom vilken man nu älskade att dväljas.
Timocrate, konung av Kreta, är kär i Eriphile, prinsessa
av Argos, och beger sig förklädd under namn av Cléomène
till hovet i Argos, räddar landet i ett krig och vinner även
prinsessans hjärta. Så kommer en kretensisk flotta till Argos
och en budbärare anhåller å Timocrates vägnar om
prinsessans hand. I rådsförsamlingen tillstyrker Cléomène detta,
och då Eriphile förebrår honom detta trohetsbrott, ursäktar
han sig därmed, att han önskar se henne såsom en mäktig
drottning; själv skulle han naturligtvis sedan söka döden.
Men situationen tillspetsas ännu mer därav, att Eriphiles
fader förut stupat i ett krig mot Timocrate, som därför är
föremål för änkedrottningens livligaste hat. Hon lovar
därför sin dotter åt den, som för Timocrate till henne såsom
fånge. Cléomène, som försvarar Argos såsom Cléomène och
belägrar staden såsom Timocrate, fyller då detta villkor. Men
så befinnes den föregivne fångne Timocrate ej vara
Timocrate, och Eriphile känner sig med rätta upprörd över detta
svek samt förklarar sig blott kunna älska en hjälte som
Timocrate. Denne ger sig då tillkänna. Men drottningen
förklarar, att han väl skall få äkta Eriphile, men att han sedan
måste dö. Situationen är således så tilltrasslad som möjligt
och räddas blott därigenom, att Timocrates här intränger i
staden och befriar sin furste, som nu kan förenas med den
älskade.
Så vanvettigt detta stycke än är, förvärvade det sig likväl
en popularitet, vida större än Le Cids, och gavs under sex
månader för fulla hus — så intensivt, att aktörerna till sist
hotade att strejka. Under ett decennium voro dessa romaneska
tragedier av Thomas Corneille, Quinault och andra de stycken,
som hade att glädja sig åt publikens livligaste sympati, och
först med Andromaque (1667) kom Racine att åter fullfölja
det uppslag, som Corneille givit med Horace. Men även
han hade gått i skola hos Thomas Corneille och Quinault,
och hans första tragedier hade varit romaneska. Såsom vi
sedan skola se blev detta ej heller utan betydelse för den
nya tragedi, som han skapade.
För komedien intresserade sig den tidens estetiker mindre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
