Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - La Rochefoucauld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det hela var ett sällskapsnöje, men det roade La
Rochefoucauld, och han blev snart den erkände mästaren i konsten.
Ehuru till en del skrivna redan på 1650-talet, trycktes hans
Maximes i en av honom själv utgiven upplaga först 1665,
men ändrades icke så litet i de följande editionerna. Med
dem blev La Rochefoucauld med ens en berömd författare
och en författare, som haft stor betydelse för eftervärlden.
Brunetière har kanske skarpast nagelfarit både La
Rochefoucauld och hans maximer, och sant är, att någon storhet
av första rang som Pascal var La Rochefoucauld icke.
Bland hans maximer finnas onekligen några, som av
Brunetière med rätta stämplas såsom banala, men om man bland
500 sentenser, till vilket antal samlingen till sist svällde ut,
råkar på högst ett par tiotal, som ej äro vidare originella
vare sig i tanke eller uttryck, är detta väl snarare ett
vittnesbörd om hela samlingens överlägsenhet; drottning Kristina
skrev också maximer, men bland dem finnas knappt tio,
som ej äro ytterst banala, och dock var hon ingalunda
obegåvad. Några smaka av preciositet. Men det skulle nästan
hava varit oförklarligt, om dessa maximer, tillkomna i en
preciös salong och nedskrivna av en man, som fått sin
litterära utdaning i Hotel de Rambouillet, ej tagit någon
färg av omgivningen. Dessa äro likväl försvinnande få;
även där tanken ej är vidare originell, är formuleringen det
nästan alltid.
Den sats, som i olika facetteringar möter oss i Maximes,
var icke någon stor upptäckt: att det är egoismen, som leder
människornas göranden och låtanden, att en handling, som
förefaller osjälvisk, i verkligheten innerst vilar på själviska
motiv, att även våra till synes ädlaste bevekelsegrunder
aldrig äro fria från tarvliga bimotiv och att dygderna
förlora sig i det egna intresset såsom floderna i havet. Många
ha ju sagt detta förut. Det är denna självanalys, som ligger
bakom Augustinus’ Confessiones, och läran om den
mänskliga naturens radikala ondska var ju huvudtemat för
jansenisterna. Madame de Sablé stod dem mycket nära och bodde
en tid i Port Royal, och det kunde därför tänkas, att La
Rochefoucauld endast plagierat dessa kristne tänkare. Men
timbren i hans Maximes är en totalt annan har ej den
varma, religiösa färgtonen, ej förkrosselsen i Pascals
Pensées — som han för övrigt ej kände, enär de utgåvos först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
