Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - Saint-Simon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
störtar under régencen, är därför ett enda långt triumfskri,
i vilket åratals samlat hat ger sig luft: “Jag höll på att
dö av glädje och fruktade att svimma. Mitt hjärta vidgade
sig så, att det kunde sprängas. Det våld, som jag nödgades
lägga på mig för att icke bryta ut, var oerhört, men
icke dess mindre var denna smärta ljuv.“ Det är också
med synbart välbehag, han berättar en annan liten anekdot.
Den unga, av alla omtyckta hertiginnan av Bourgogne, som
hade rätt att vara frispråkig, slog sig vid en hovfest ned
bredvid konungen och Madame de Maintenon, vilka båda
prisade den engelska drottning Annas klokhet. Vet ni, min
tante — frågade då den lilla hertiginnan — varför ett
land alltid har det bättre under en drottning än under en
konung. Då man studsade vid frågan, svarade hon själv:
“Det är därför, att det då alltid är män, som regera; under
konungar däremot är det alltid kvinnor, som styra“. En
kvickare persiflage över Ludvig XIV:s regeringssystem är
svårt att uppleta.
För Ludvig XV:s tid stod Saint-Simon fullkomligt
främmande. Montesquieu nämner han ej ens, och om Voltaire
yttrar han: “Arouet, son till en notarie, som använts både
av min far och mig, blev förvisad och skickad till Tulle
för några mycket oförsynta satiriska verser. Jag skulle ej
hava roat mig med att anteckna en sådan liten obetydlighet,
om den där Arouet — under namn av Voltaire känd såsom
en stor poet och akademiker — icke efter åtskilliga tragiska
äventyr fått betydelse inom den vittra republiken och ett
visst inflytande inom en särskild klick.“ Mera nedlåtande
kan man knappt ej yttra sig om litteraturens stormän, och
det var naturligt, att Saint-Simon ansåg sig vara alldeles
för hög för att mottaga en plats i Franska Akademien. Det
var därför tur för hans litterära anseende, att hans
memoarer under hela 1700-talet fingo vila i manuskript för att
först 1830 utgivas. Ty då hade man en vidsyntare
uppfattning än under upplysningstidevarvet, och man insåg, att
man i Saint-Simon hade Frankrikes kanske intressantaste
memoarförfattare, som med en rent överlägsen åskådlighet
förmått att skildra sin samtid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
