Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passade knappt hans begåvning, och av de romerska
förebilder, han valde, kunde han aldrig tillägna sig själva andan.
Juvenalis, som han först efterbildade, var en ettrig, gallsjuk
malcontent, en underklassnatur, som fylldes av ett intensivt
samhällshat, som den korrekte borgaren Boileau aldrig känt.
Inför samhällets lyten erfor han aldrig någon verklig
indignation, ty därtill var han alltför uteslutande litterärt
intresserad. Även Horatius såg livet på ett annat sätt än Boileau,
som icke ägde hans urbanitet, hans älskvärda skepsis och
hans; förmåga att kåsera. Därtill hade han för litet av
aristokraten och för mycket av den tungfotade borgaren. Men
hans Horatius-efterbildningar höra dock till de mera lyckade
i samlingen, särskilt den tredje satiren där han tagit upp
temat från gourmanden Nasidienus’ middag. Ty här får
han tillfälle att skildra situationer, som han verkligen sett.
Och Boileau ägde — såsom Lanson anmärker — realistens
förmåga att se. En situation kan han därför återgiva, ofta
förträffligt. Men han kan icke tränga längre än till den
bild, som ögat uppfattat. Den osynliga världen där bakom
skymtar han icke, ty det brister honom fantasi, och i hans
diktning ljuder det aldrig någon lyrik. Trots sitt intresse
för människolivet blev han därför aldrig någon psykolog
såsom Molière, Racine och La Rochefoucauld, hans satir kom
att stanna vid ytan utan att tränga till djupet. Han
når till typen, pedanten, girigbuken, sprätthöken, men icke
till individen. Och denna brist är i själva verket fullt
naturlig. Denne hederlige bourgeois, instängd på sin kammare,
hade aldrig levat med i livet som Molière och La
Rochefoucauld, aldrig erfarit några av de stora sorger, som
fördjupa livsuppfattningen, och han nöjde sig därför med att
låna klichéerna från antiken. Realist till hela sin
uppfattning förmådde han här ej genomföra sitt eget program.
Det är blott i ett fall, som satirerna äro verkligt
betydande och banbrytande, och det är i det litterära program,
som redan här i grunddragen framskymtar — anfallen på
tidens alla vittra berömdheter, ännu mera blott såsom kvicka
snärtar än såsom en utförd estetisk kritik. Så redan i den
andra, till Molière dedicerade satiren, där han talar om
svårigheten att förlika “la raison“ och “la rime“:
Si je pense exprimer un auteur sans défaut
La Raison dit Virgile et la Rime Quinault.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
