Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänmänskliga, det för alla tider och alla folk gemensamma,
och i konsten att återgiva detta står antiken högst. Jämte
naturen är den således vårt mönster. Men denna tredje
princip, som Boileau här inför, antikimitationen, är hos
honom blott en konsekvens av hans båda första. Imitationen
är vägen, icke målet, ty det är fortfarande naturen.
Det är denna estetiska teori, som ligger bakom den franska
klassicitetens hela diktning, det mål, mot vilket århundradets
förra del, ännu mera omedvetet, strävat, men utan att
kunna nå det, och hos Boileau återfinna vi ock de flesta
av huvudpunkterna i Ronsards, Malherbes och Akademiens
program: deras antikbeundran, deras entusiasm för det franska
språket, deras krav på en nationell diktning, men allt detta
här samlat i en enhetlig, rationell åskådning, och L’Art
poétique är tillika det kanske klaraste uttrycket för hela
tidevarvets strävan efter ordning, centralisation och
lagbundenhet.
Boileaus estetik blev som bekant under nyromantiken
utsatt för våldsamma angrepp. Han hade fordrat, att dikten
skulle behärskas av “la raison“, och i denna sats såg man
ett underkännande av inbillningskraftens, fantasiens betydelse
för poesien. Utan tvivel var denna anmärkning i viss mån
befogad, och själv var Boileau utan all fantasi. Men teoretiskt
stod han dock ej på denna ståndpunkt. Ty en fordran,
som han uppställer såsom ett självklart conditio sine qua
non, var, att var och en, som ägnade sig åt diktkonsten,
skulle vara född poet, och — frågar Lanson med rätta —
vad är väl denna naturliga begåvning annat än fantasi?
Den är icke inlärd yrkesskicklighet, icke teori eller
okonstnärligt förstånd, utan skaldens medfödda förmåga att skapa.
Hans kritik riktade sig också mest obarmhärtigt mot
Chapelain, som icke var född poet och som alldeles invita Minerva
tillyxade sina träaktiga verser. Här hjälpte “la raison“,
teorierna, således icke.
Men väl håller han på, att även den, som av naturen
ämnats till skald, måste behärska den poetiska tekniken, och
det var hans stränghet i detta avseende, som framför allt
kom eftervärlden att i honom se den regelskrivande pedanten.
Men själv var Boileau en språkkonstnär av första ordningen,
vars vers har samma koncentrerade, plastiska form som
Pascals och La Rochefoucaulds prosa, och hans fordran på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
