Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Högklassiciteten
- Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klarhet, genomskinlighet och enkelhet, hans krav att tanke
och uttryck skulle täcka varandra är i själva verket
detsamma, som vi svenskar återfinna hos en sa litet pedantisk
natur som Tegnér. Massor av verser i dennes Epilog vid
magisterpromotionen 1820 förefalla, som om de voro tagna
ur L’Art poétique, så fika äro de i tankar, någon gång
även i själva formuleringen, ehuru Tegnér säkerligen ej
tänkt på den gamle Boileau:
Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
Med tanken ordet föds på mannens läppar:
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Boileau kan därför icke sägas hava förnekat fantasiens
betydelse. Men å den andra sidan hade han aldrig, fantasilös
såsom han själv var, insett dess betydelse, och den
verklighetstrohet, som han förfäktade, stred ju också emot en av fantasien
behärskad dikt. Hade han känt till Midsommarnattsdrömmen,
skulle denna tvivelsutan hava förefallit honom rent absurd.
Nekas kan ej heller, att fantasien, även hos sa stora skalder
som Molière och Racine, spelar en ganska underordnad roll,
och här låg därför en av nyromantikens tacksammaste
angreppspunkter på klasisiciteten.
I sin estetik upplåter Boileau heller icke någon plats åt
den rent lyriska dikitningen, och någon dylik förekommer
icke i fransk litteratur mellan Boileau eller rättare mellan
Malherbe och André Chénier. Men man kan icke säga, att
Boileaus program utesluter en lyrisk diktning. Dikten skulle
visserligen enligt Boileau blott uttrycka det allmänmänskliga,
ej det individuella. Men även om den äkta lyriken alltid
har en individuell klang, har den likväl sin styrka just däri,
att den anslår strängar, som äro gemensamma för alla, och
känslan är lika mycket natur, kanske mera natur än
förståndet. I princip borde Boileau således ej haft något att
invända mot lyriken, och naturligtvis fördömer han den
heller icke. Men han har intet sinne för den, kände för
övrigt knappt heller till någon lyrik, ty den grekiska var
förlorad, någon romersk hade knappast funnits, och
ronsardisternas poesi var för honom föråldrad och tekniskt
bristfällig. Hela tidsutvecklingen gick mot en allt starkare och
starkare rationalism, och av denna strömning greps även
större skalder än han. Både hos Molière och hos Racine
fanns en stark lyrisk ådra, men den kom aldrig till något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0225.html
