Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - De första striderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som redan 1659 spelats på åtskilliga “visiter“. Här har
Molière velat tävla med Hotel de Bourgogne och misslyckats,
ty hans stycke — som han visserligen kallar komedi, men
som snarare bör betraktas såsom en tragikomedi — är varken
komiskt eller tragiskt. Pjesen föll också efter blott sju
representationer och spelades sista gången för nästan tomt hus.
Vida bättre är farsen Sganarelle ou le cocu imaginaire.
Handlingen utfylles väl av en liten kärlekshistoria, vilken
har en avlägsen likhet med huvudscenen i Le Dépit amoureux.
Men intresset anknyter sig till den komiske hjälten,
Sganarelle, som fått för sig, att hans förträffliga hustru är honom
otrogen, att han är “cocu“ och att det är hans skyldighet
att stöta ned förföraren. Men mot detta manliga beslut
reagerar hans naturliga feghet, och Sganarelles monolog,
där dessa stridiga känslor bryta sig mot varandra, är farsens
glansparti. Sganarelle söker här övertyga sig om, att i själva
verket angår hustruns otrohet honom inte, han har inte
blivit sämre karl för det, och varför skall han då för en
så dum sak som äran riskera sitt liv? Molière driver med
spetsborgarens livsuppfattning, men samtidigt får Sganarelle
något av Falstaffs realistiska världsvishet, och i grunden har
denne dumme urfilister kanske icke så alldeles orätt. I varje
fall har farsfiguren blivit en verklig människa, något helt
annat än de handlande i Le Médecin volant och La jalousie
de Barbouillé. Och kanske var det en omedveten känsla av
detta, som gjorde styckets oerhörda publikframgång; av alla
Molières stycken uppfördes detta under hans livstid de flesta
gångerna, ej mindre än 122.
Under den tid, som följde närmast på Les Précieuses
ridicules, mognade emellertid Molières uppfattning av lustspelets
uppgift, och han skrev nu en verklig komedi — ett
lustspel av helt annan art än de båda förstlingsstyckena, som
blott avsett att roa och där hela intresset knutit sig till
några för övrigt ganska osannolika förvecklingar. Redan
den 24 juni 1661 uppfördes hans treaktskomedi L’École
des maris, och nu reparerade han sitt nederlag med Don
Garcie. Själva tanken hade han nog fått från Terentius’
Adelphi, där samma pedagogiska principer tillämpas. Där
är det två bröder, som uppfostra två unge män, den enes
söner. Farbrodern begagnar en mild metod, fadern en
strängare, den förre lyckas och den senare misslyckas. Hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
