Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - De första striderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förblomerade omskrivningar av hans egna äktenskapliga
olyckor. Brunetière har ypperligt karaktäriserat denna
metod. Man har åberopat ett yttrande i Le Misanthrope,
men detta är ordagrant lånat från Don Garcie, som skrevs
flera år före Molières giftermål, och ett annat från Georges
Dandin, vilket står kvar från La Jalousie de Barbouillé, vid
vars nedskrivande Armande ännu var en barnunge på ett
par år. Därmed är det naturligtvis ej sagt, att Molières
äktenskap varit lyckligt. Det var det antagligen lika litet
som Shaksperes och andra snillens. Det var säkerligen ej
utan sina brytningar, och den sjuklige, nervöse,
överansträngde Molière var nog ej den mest ideala äkta man. Att
hans tjugo år yngre maka tyckt om att kokettera, är också
sannolikt, ännu sannolikare, att hon, en ung och vacker
aktris, ej skulle skonas av teaterskvallret. Men därifrån
är steget bra långt till antagandet, att Molière till publikens
förlustelse framställt sig själv såsom en löjlig, svartsjuk
egoist, vilken med rätta blir dragen vid näsan.
I det stycke, som Molière skrev närmast efter L’École
des femmes, nämligen Le Mariage forcé, skämtar han
åtminstone med ett strålande gott humör med en gammal
narr, som vill gifta sig och även mycket riktigt blir gift
— men alldeles mot sin vilja och med den säkra utsikten
att bliva “cocu“. Idéen har Molière visserligen lånat från
Rabelais — med vilken han i sin livsåskådning hade så
många beröringspunkter — men i utförandet återfinna vi
honom själv, och var han vid denna tid en olycklig äkta
man, så måste man medgiva, att han bar sitt kors med en
sällspord lätthet. Någon betydelse har stycket icke, det är
en fars, som särskilt går ut över farsens gamla strykgossar,
de lärda pedanterna, men gott lynne kan man här icke
förneka Molière. Något arbete hade här icke heller lagts ned,
det hela var ett impromptu, och då den lilla farsen den
29 januari 1664 spelades inför hovet, hade den alls icke
samma karaktär som i de vanliga Molière-upplagorna. Jämt
och ständigt avbrötos scenerna av inlagda baletter, i vilka
konungen själv dansade med och till vilka Lulli skrivit
musiken. Le Mariage forcé var således blott en
hovförströelse utan några estetiska anspråk. Högre står heller
icke en annan Comédie-ballet, La Princesse d’Elide. Stycket,
som blott är en bearbetning av Moretos El Desden con el
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
