Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Tartuffe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudvikten har Molière lagt på teckningen av “de fromma“ —
först Orgons mor, Pernelle, en hederlig gammal gumma,
som känt sig upprörd över den nya tidens flärd och som
därför undan synden tagit sin tillflykt till ålderdomens
vanliga räddningshem, religionen, lycklig över att hon själv
sitter inne med den rätta tron, att hon tack vare ålderns
vishet förstår allting bättre än de unga och att hon i moral
står högt över världens barn. Hon äger teologens
fullkomliga okänslighet för skäl och kvinnans suveräna förakt för
all logik, förnekar blankt faktum och måste ge sig, först
då hon själv hör, huru Tartuffe lagt beslag på familjens
egendom. Hennes son Orgon är icke så mycket from, som
han är lätt att lura. Han har något av M. Perrichon hos
sig, och det är av hans fåfänga, som Tartuffe begagnar sig.
Orgon har blivit Tartuffes beskyddare, dragit honom upp
ur smutsen etc. etc., och det får han också ständigt höra.
Han förälskar sig därför i Tartuffe såsom i sin egen skapelse
— alldeles som Perrichon, vilken gör allt för den, han
räddat, men är ursinnig på den, som räddat honom.
Fromheten hos Orgon hör därför icke till hans egen karaktär;
den är snarare något tillfälligt och består i själva verket
blott i hans hängivenhet för Tartuffe. Tartuffe har honom
alltså i sin hand, så länge Orgon är övertygad om, att han
är Tartuffes välgörare, men då denna tro rubbas, är det
också slut med Orgons fromhet. Då man berättar för
honom, att Tartuffe velat förföra hans hustru, vägrar han
helt enkelt att tro på denna beskyllning. Icke ens att
han själv blir ett åsyna vittne till försöket, är det
avgörande, utan först då Tartuffe förklarar, att Orgon är ett
dumhuvud, som det är en glädje att draga vid näsan, då
han märker, att Tartuffe endast hållit honom för narr och
att han alls icke varit välgörare åt något helgon — först
då kryper Orgon fram ur sitt gömställe under bordet:
förtrollningen är bruten och fromheten är med ens borta.
Fastare satt den icke.
Tartuffe är underklassaren, utan ett spår av ädelmod och
elevation, smilande och inställsam, hänsynslös och brutal,
ett gott huvud och en kall logiker, färdig att välja vilken
väg som helst, när det gäller att slå sig fram. Så finner
han, att fromheten blivit populär och anlägger den masken,
träffar den enfaldige Orgon, vars psyke han genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
