- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
256

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molières sista dramer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbundna med en balett, Georges Dandin minst, och som
bekant spelas stycket numera också utan denna balett, som
på intet sätt har något att göra med själva komedien.
Baletten — för övrigt ett litet förtjusande rokokostycke,
tack vare Lullis musik — var emellertid vid den vackra
hovfest i Versailles trädgård, där stycket först (i juli 1668)
uppfördes, själva huvudsaken, och de tre akterna i Georges
Dandin fogades blott in såsom ett slags mellanakter.
Brytningen mellan de små graciösa herdinnornas kärlekssaga och
den insprängda realistiska farsen verkar nästan som
kontrasten mellan musiken och texten i så många av Fredmans
Epistlar, och samma egendomliga brytning möter oss i själva
farsen. Den är, som vi minnas, blott en bearbetning av
ett utkast från Molières ungdom, La Jalousie de Barbouillé.
Men detta har här förvandlats till ett drama av vida djupare
innebörd. Ungdomsfarsen hade ju blott återgivit det gamla
medeltida skämtet om den överlistade äkta mannen — ett
kallt, bittert, hårdhjärtat skämt utan all misskund. Men i
det fulländade dramat har Molière i viss mån kastat om
rollerna, och skrattet får en bismak av bitterhet, “le cocu“
ett stänk av tragik över sig. Ett bördsdrygt, narraktigt
gammalt par med ett uråldrigt stamträd, men en mycket
lätt börs gifter bort sin dotter med en rik storbonde, Georges
Dandin. Den unga frun, en hjärtlös kokett, bedrar honom
tillsammans med en ung adelsglop, den äkta mannen söker
ständigt överraska henne in flagranti, men drar varje gång
det kortare strået, får stryk och blir på alla sätt
hundsvotterad, icke minst av sina högförnäma svärföräldrar. “Mais
tu l’as voulu, Georges Dandin, tu l’as voulu“ är det
ständiga omkvädet i hans monologer: han har gjort en dumhet,
då han gift sig över sitt stånd, och för den dårskapen får
han nu sota. Han är långt ifrån någon hjälte, någon
moralisk överlägsenhet har han icke, han är en plump och
löjlig bonde. Men han är dock människa och har såsom sådan
rättigheter, vilka övermodigt trampas under fötterna av dem,
som alls icke äro bättre an han. I skrattet blandar sig
därför ett demokratiskt patos, som här kanske är starkare än
i något annat av Molières stycken. Men Molière blir varken
sentimental till Georges Dandins fördel eller orättvis mot
den unga frun. Med ett visst fog kan hon svara på hans
förebråelser: Mitt hjärta har jag aldrig givit er. Frågade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free