Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molières sista dramer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni någonsin före giftermålet om mitt tycke? Och om jag
ville ha er? Ni skaffade er min fars och min mors
samtycke. Det är därför med dem, som ni gift er och för vilka
ni får beklaga er. Jag, som blivit bortgift, utan att man
frågat efter mina känslor, tänker inte bli någon slav under
er vilja, utan vill njuta av den tid jag ännu är ung —
det får ni till straff bereda er på!
I de andra styckena ha baletterna fogats in i själva dramat,
och detta har knappast varit till någon estetisk fördel. Men
å den andra sidan äro de så gnistrande roliga, att man knappt
kan fästa sig vid dessa avbrott i handlingen, vilka Ludvig
XIV:s smak för granna upptåg fordrade. Särskilt ypperlig är
M. de Pourceaugnac, och man måste giva Voltaire rätt däri,
att det fordras lika mycket snille att skriva denna pjäs som
att skriva Le Misanthrope. Hjälten är en något korkad
lantsortsbo, som kommer till Paris för att gifta sig, men
som där genom rivalens försorg blir utsatt för den
våldsammaste drift, och så rolig som här har Molière aldrig
varit. Baletterna, som han nödgats lägga in, snarare öka
denna komiska verkan, som på sina ställen återkallar minnet
av Pantagruel. Man har inbillat några läkare, att M. de
Pourceaugnac är tokig, och den första akten slutar med en
balett, i vilken läkare och apotekare med sina
lavemangsprutor förfölja den olycklige, som i nästa akt uppträder
alldeles utmattad efter den behandling, som den medicinska
fakulteten ansett lämplig.
Av samma art är Le Bourgeois gentilhomme, där han
driver med en borgares fåfänga. Men till samma
överdådiga skämtlynne som i det föregående stycket höjer han
sig här icke. Svagast är La Comtesse Escarbagnas, som
mera är en skizz, en inledning till den följande baletten.
Men att Molière ännu hade kvar hela sin komiska kraft, visas
av det sista stycke han skrev: Le Malade imaginaire. Stycket
var avsett att illustrera karnevalen vid hovet, men den
intrigante Lulli, som sökte uttränga Molière ur konungens gunst,
lyckades förhindra detta, och Molière fick därför giva den
första representationen i Palais Royal. Baletterna, som lagts
in i mellanakterna, ha dock föga att göra med själva stycket.
Då Molière skrev Le Malade imaginaire, var han själv
en dödsmärkt man, och detta fredar honom från
beskyllningen att hava velat driva ett grymt gyckel med några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
