Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molière såsom karaktär och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urspårat och nödgats välja skådespelarens ringaktade yrke.
Bägge hade därunder lärt sig känna livet och utvecklat sig
till fria, humana personligheter utan något skoldamm och
utan någon dogmatism. Ofta har man väl framhållit, att
det bohêmienliv, som Molière i ungdomen fört, efterlämnat
svåra ärr och givit honom en sedligt slapp uppfattning av
livet. Sant är, att hans moral aldrig var borgarens, och i
många punkter, där denna är sträng, var hans ytterst
eftergivande. Hans moral var liksom Shaksperes av friare art
och hade mycket litet att göra med katekesens och
konvenansens. Men även andra likhetspunkter funnos. Lika litet
som Shakspere var Molière någon världsfrämmande poetisk
drömmare, utan båda voro i stället praktiska män, som från
att hava varit vagabonder slutade i ett visst välstånd.
Shakspere hade, såsom vi minnas, hjälpt sin gamle far ur
det ekonomiska obestånd, i vilket denne råkat. Så gjorde
även Molière, i det han, döljande sig bakom en väns namn,
lånade den gamle Poquelin en större summa, 10,000 livres,
på vilken han aldrig tog någon ränta. Icke ens sitt
mödernearv tog han ut, utan betalade i stället igen de förskott
på detta, som han fått.
Såsom skådespelare hade både Shakspere och Molière lärt
känna teaterns fordringar och från komedianter utvecklat
sig till dramatiska skalder, vilka i grund förstodo tekniken.
Shakspere hade större fantasi, större universalitet och större
djup, Molière mera bildning och en säkrare smak. Båda
blevo lika gamla, Molière 51, Shakspere 52 år. Shakspere
tyckes mot levnadens afton hava nått till en verkligt hög
och ren harmoni och kallas nästan alltid “gentle Shakspere“.
Molière, som i ungdomen skildras såsom uppsluppet glad,
blev sedan mera tyst, kontemplativ och drömmande, utan
att därför kunna kallas melankoliker. Någon
människohatare blev han aldrig. Men knappast hade han Shaksperes
förlåtande blick på livet, han var framför allt satirikern,
som såg det förvända och ville gissla det. Han var nervös
och lätt irriterad, stridbar och färdig att gå till anfall. Hela
hans liv var därför en fortsatt polemik, och få författare
hava väckt en sådan storm som han och skaffat sig så
många och förbittrade fiender, under det att Shakspere, så
vitt man vet, icke hade någon enda och aldrig deltog i
några litterära fejder. Men detta är blott den ena sidan av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
