Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molière såsom karaktär och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Molières väsen. Om han var hatad, så var han också älskad.
Han var sina vänners vän, han var avgudad av sina
kamrater vid teatern, frikostig och hjälpsam, och man har massor
av exempel på hans oegennytta och godhet. Snål var han
minst av allt, och liksom Rembrandt älskade han att omgiva
sig med en viss lyx.
Då man bedömer honom såsom skald, bör man erinra sig,
att han liksom Shakspere var en skådespelare, som skrev
för publiken, både för parterren och för hovet, och att han
alls icke var någon förnäm litteratör, som diktade blott för
sitt eget höga nöje och av ett uteslutande estetiskt intresse.
En stor del av hans stycken måste nedskrivas i största hast
för att bliva färdiga för en hovfest, och att han — såsom
Boileau klandrade — förenade Terentius med “Tabarin“,
berodde nog till en stor del på hänsyn till parterren, som
nu en gång förälskat sig i Tabarin. Men storheten både
hos Shakspere och hos honom ligger däri, att den form,
som teaterns ekonomi fordrade, aldrig tryckte dem, att de
trots tvånget fyllde denna med stor och äkta poesi.
Såsom vi redan sett utvecklade Molière kort efter sin
återkomst till Paris ett estetiskt program, som sedan togs upp
av Boileau och hos denne fick en mera teoretisk form.
Alldeles stämma Molière och Boileau dock icke överens.
Huvudpunkten för Molière är den första satsen hos Boileau: att
dikten skall återgiva naturen, och i olika skiftningar är detta
temat i alla hans dramer. I denna vördnad för naturen
gick han för övrigt vida längre än Boileau. I den andra
satsen: att förnuftet avgör, huruvida skalden rätt återgivit
naturen, kunde han också instämma, men knappt i samma
utsträckning som Boileau, och i själva verket hade han ett
annat kriterium: den stora allmänhetens sunda, oförvillade
smak. Behagar en komedi publiken, är den god; varom
icke, är den dålig, även om den är alldeles efter “reglerna“.
Till dessa var han en avgjord fiende. Han har icke den
ringaste svårighet att iakttaga de tre enheterna, gör det
gemenligen ock, men bryter — t. ex. i Le Festin de Pierre
— lika obesvärat mot dem, utan att han däri ser något
ont. Och Boileaus skarpa skillnad mellan tragedi och komedi
erkände han icke, just därför att han var en så avgjord
verklighetsmänniska. Ty livet, som han ville återgiva, kände
ju icke denna skillnad mellan högt och lågt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
