Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molière såsom karaktär och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av skämt och allvar och dess fasta byggnad, som var så
vida konstnärligare än Commedia eruditas. För Molières
stora lustspel ha dessa spanska stycken utan tvivel haft
betydelse, och det första av dem, L’école des maris, hade
ju, såsom vi minnas, haft en spansk förebild av detta slag.
Men mer än ett incitament har den spanska teatern ej givit
honom, och han anslöt sig varken till det italienska eller
det spanska dramat.
Molière var framför allt fransman. Det är Rabelais’ och
fableauernas ande, som i honom lever upp igen och som nu
får sin högsta konstnärliga fulländning. Mest har han därför
lärt av farsen, av den av Boileau så föraktade Tabarins
konst. Sin popularitet vann han såsom farsskådespelare,
och det första lustspel, i vilket vi finna hela hans naturell,
var en fars: Les Précieuses ridicules. Under hela sitt liv
fortfor han att dikta farser, och det är farsen, som ligger
bakom även flera av de stora lustspelen. Georges Dandin
har vuxit ut ur La Jalousie de Barbouillé, och Les Femmes
savantes är blott en ny form för Les Précieuses ridicules;
t. o. m. i de stora komedierna spela farsmotiven ständigt
in. Det är farsens överdådiga skämtlynne, dess smak för
ett respektlöst gyckel med allt och alla, dess orädda
naturalism, som är grundelementet i Molières hela diktning. Men
Molière stannade ej vid farsen — denna så nationellt franska
diktart — utan utvecklade den till en stor komedi, till vilken
världen förut knappt sett något motstycke. Det är sant, att
han därvid — vad beträffar dramats byggnad — mottog
intryck från antiken, italienarnas commedia erudita och den
spanska teatern, men tack vare dessa impulser utbildade han
farsen till något helt annat än romarnas, italienarnas och
spanjorernas komedi: till en omfattande karaktärs- och
sedeskildring. Själva teorien har han upptagit från antiken:
att komedien skall skildra människornas seder. Men detta
hade Menandros och dennes romerska efterföljare endast
mycket ofullständigt gjort. Menandros’ lustspel rörde sig
egentligen endast inom en enda miljö, samtidens jeunesse
dorée, och av andra källor veta vi, att diadoktiden visst
icke var så blottad på alla andliga intressen, som man av
Menandros’ drama frestas att tro. De romerska
komediförfattarna bearbetade blott de grekiska förebilderna, och några
romerska kulturbilder giva de icke. När sedan komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
