Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molière såsom karaktär och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
England, vars litteratur han ej kände, gav honom således
inga förebilder. Frankrike ej heller. Visserligen finner man i
Corneilles ungdomskomedier ett svagt försök att teckna
samtida seder, men dessa små lustspel äro närmast pastoraler,
och först med Molière svällde den franska komedien ut till en
bild av hela det samtida franska samhället. Teoretikern Boileau
ville, att komedien, efter antik förebild blott skulle behandla
“la ville“. Molières lustspel rör sig däremot inom alla
samhällsklasser; han skildrar adelsmannen, storborgaren och
småborgaren, bonden, både den rike och den fattige, och
han skildrar typer av alla olika nyanser, hans stycken spela
både i Paris och i landsorten, och ehuru han ej direkt tagit
med hovet, ge hans stycken oss dock den kanske mest
åskådliga föreställningen om detta. Somliga komedier äro rent
av byggda på att giva oss dylika interiörer såsom t. ex. la
Comtesse d’Escarbagnas med dess roliga bilder ur ett
knaperförnämt liv i en liten landsortsstad.
För själva fabeln i dramat hade Molière liksom Shakspere
och andra äldre dramatiker ringa intresse, och med vår tids
sätt att bedöma dylika frågor skulle vi stämpla särskilt
Shakspere, men även Molière såsom rena plagiatorer. De
lånade ogenerat från alla håll, men — och det är därpå
det kommer an — de hade förmågan att göra dessa lån
till sin andliga egendom. Ej heller voro de vidare
intresserade för dramats byggnad, och särskilt lämnar
“upplösningen“ i flera av Molières dramer åtskilligt övrigt att önska,
alldeles som hos Shakspere. Huvudvikten lägga bägge i
stället på karaktärsteckningen. Mot Molière har visserligen
anmärkts — särskilt av äldre litteraturhistoriker, men ännu
av Taine — att hans människor äro typiska och abstrakta.
Men såsom vi av den föregående analysen funnit, är detta
knappast riktigt. Harpagon är icke blott girig, Alceste
icke blott ärlig, Tartuffe icke blott skenhelig, Arnolphe icke
blott egoistisk, utan de äro levande människor, var och en
med ett komplex av egenskaper, som ofta strida mot
varandra. Men å den andra sidan är det nog sant, att de
icke äro individuella i samma mening som Shaksperes.
Klassiciteten ville återgiva naturen, men blott i dess renhet,
utan de aberrationer, som icke voro natur. Dess syfte var
icke det individuella, utan det allmänmänskliga. Molière var
även här klassiker. Den franska klassiciteten kunde dock,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
