Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molière såsom karaktär och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trots sitt verklighetssinne, ej helt frigöra sig från Hotel de
Rambouillets idealism. Den trädde i opposition mot denna,
men den var dock i viss mån dess arvtagare, och det är
detta, som ger klassicitetens realism dess särlynne.
Men Molière var icke blott karaktärs- och sedeskildrare.
Viktigare var, att med honom utbildades komedien till en
stor, social diktart, vars syfte var att ej blott väcka skratt,
utan fast mera att slå ett slag för de idéer, som den nya
tidens män omfattade. Till en början var väl denna kamp
ännu blott litterär — såsom hos Boileau — men blev, såsom
vi sett, allt mer allsidig, ett angrepp på all förkonstling i
livet, ett hävdande på alla områden av den fria, sunda
naturens rätt. Och detta var väsentligen nytt. Först med Molière
fick även komedien ett patos.
Under antiken hade endast den aristophaneiska komedien
velat något. Men dess patos hade knappt höjt sig över
dagens politiska kamp till idéer av allmänmänsklig innebörd.
Den nyattiska komedien, liksom den italienska och spanska,
hade stått alldeles utanför idélivet, och endast hos
Machiavelli möta vi en ansats till ett verkligt socialt lustspel, dock
även här utan ett allvarligt patos. Shakspere ställde sig i
sina lustspel alldeles utanför dagens stridsfrågor, som endast
i förbigående beröras, och ej ens Ben Jonson kunde, så vida
Molière skulle hava känt honom, här hava blivit någon
förebild. Han hade en ovanligt skarp blick för laster och
dårskaper, gisslade dem även med en engelsk brutalitet. Men
det är knappt något, som han själv vill; bakom negationen
framträder intet klart positivt program.
Molière däremot var ingen efterföljare till Juvenalis, ingen
abstrakt moralist. Grundlynnet hos honom var den franska
farsens malice. Men under mannaålderns kamp tog denna
allt mera färg av renässansens stora, bärande idéer, som med
honom vände tillbaka, trots den stora reaktion, under vilken
han levde, och dessa renässansidéer få nu den nobla, på
samma gång ideala och realistiska form, som är egendomlig
för den franska klassiciteten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
