Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Racines biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ömtålige Racine hade en kokett kvinnas behov av erkännande
och beröm, och när detta uteblev, tog han humör och
hämnades med några sarkasmer. Till sin son yttrade han en gång:
“Den minsta kritik, hur tarvlig den än kan vara, smärtar
mig mera än allt beröm gör mig nöje“. Han hade därför lätt
att giva svar på tal, och fienderna svärmade kring honom
som getingar. Men bakom angreppen låg dock i viss mån
ett estetiskt program. Racine bröt ju alldeles avgjort med
den tragiska stil, som Corneille skapat, och den enkla,
naturliga handlingen i hans dramer stötte därför särskilt det
äldre släktet; Madame de Sévigné t. ex. kunde aldrig
uppskatta honom. Om de flesta av hans dramer stod det
därför strid. Mot Andromaque författade Subligny ett polemiskt
drama, som spelades av Molières trupp, La folle querelle, till
hälften en travesti, till hälften en kritik. Personerna i stycket
dela sig i två grupper: Andromaque-beundrare och
Andromaque-fiender, men de förra äro icke blott enfaldiga, utan även
moraliskt tvivelaktiga, och segern var därför ganska lättvunnen.
Racines nästa stycke, komedien Les Playdeurs (nov. 1668),
artade sig till en början till ett nederlag. Stycket är ett
bland de få försöken i yngre tid att bearbeta Aristophanes’
fantastiska lustspel, här Getingarna, för den moderna scenen;
handlingen är förlagd till samtidens Frankrike. Men Racine,
som onekligen var en satirisk begåvning, saknade
Aristophanes’ friska, uppsluppna fantasi och hade ej någon humor.
Hans efterbildning saknade också den socialt-politiska
bakgrund, som betytt så mycket för den aristophaneiska komedien,
och det hade måhända varit lyckligare, om Racine fått
utföra sin första plan att av ämnet göra en buffa i den
italienska stilen. Nu är det knappt tillräcklig komisk kraft
i det hela. Les Playdeurs föll också efter blott två gånger,
och först sedan Ludvig XIV vid en följande
hovföreställning uttryckt sin belåtenhet, togs stycket åter upp på Hotel
de Bourgognes scen. Men detta Racines första försök att
skriva en komedi blev också hans sista, och för den franska
komediens följande utveckling är det utan betydelse.
I slutet av december 1669 uppfördes hans nästa drama,
Britannicus, som likaledes framkallade en skarp kritik. Men
i företalet till det omedelbart därefter utgivna dramat försvarar
sig Racine mot dessa angrepp från den gamle Corneilles
vapendragare och framlägger sitt eget program: “Hur skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
