Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Racines främsta tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om hon då ej — utan att med en min eller en rörelse
förråda sig — gör slut på allt dem emellan, så gäller det
Britannicus’ liv. Samtalet kommer till stånd, och Britannicus
avlägsnar sig, förtvivlad över Junies kyla. Å sin sida har
Nero förvissat sig om styrkan av deras böjelse för varandra,
och detta har än ytterligare ökat hans passion.
I den tredje akten lyckas Britannicus att i ett obevakat
ögonblick få ett nytt samtal med Junie och får då
förklaringen till hennes gåtfulla uppträdande. Men Nero
överraskar dem, och det kommer till en häftig scen mellan de
båda styvbröderna, vilken slutar därmed, att Nero låter häkta
Britannicus. Lidelsen har nu segrat, och Nero ger Burrhus
befallning att bevaka även Agrippine, som således göres till
fånge i palatset.
Den fjärde akten är dramats höjdpunkt, den stora
uppgörelsen mellan mor och son. Den slutar därmed, att Nero
synes giva efter: blott han får bibehålla sin mors
tillgivenhet, vill han försona sig med Britannicus och förena honom
och Junie med varandra. Men då Agrippine avlägsnat sig
och Burrhus lyckönskar honom till denna moraliska seger,
avkastar han masken:
Ella se hâte trop, Burrhus, de triompher,
J’embrasse mon rival, mais c’est pour l’étouffer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
