Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Komposition och karaktärsteckning i Racines tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komposition. Allt ordnas där in under den bestämda, enkla
planen, inga överflödiga episoder läggas in, utan allt är klart,
organiskt och överskådligt. De handlande personernas antal
är det minsta möjliga — i Bérénice blott tre utom les
confidents — och ingen enda kan strykas; var och en är
en schackpjäs, som behöves för uppgiftens lösning, under
det att Shakspere och Lope varit alldeles likgiltiga för en
dylik begränsning.
Men det är ej blott själva motivet, som är till
ytterlighet enkelt och naturligt. Även utförandet är det, och
vanligen är hela förberedelsen gjord redan i den första scenen.
Där framlägges situationen, och frågan är sedan, huru
karaktärerna skola reagera mot denna. När denna reaktion
inträtt, följer stundom en ny, ändrad situation — såsom i
Andromaque och Phèdre — och så karaktärernas reaktion
mot denna, varefter katastrofen följer. Det hela verkar
såsom den eleganta lösningen av ett matematiskt problem,
och denna förefaller ej hava kostat Racine den ringaste
ansträngning. Så var dock nog ej fallet. Han synes hava
utarbetat sina planer med den yttersta noggrannhet, och
enligt sonens uppgift nedskrev han dem först på prosa.
Men man märker icke detta arbete, så naturlig förefaller
planläggningen.
Åskådaren befinner sig hela tiden i spänning. Någon
dylik erfara vi knappast vid Corneilles dramer, ty vi veta
redan på förhand, huru hjälten skall handla i de situationer,
i vilka han kastas in. Ej ens i Le Cid är utgången
tvivelaktig. En man som Rodrigue måste, vad som än inträffar,
ständigt följa hederns bud, och när Chimène till sist skall
giva vika, är i själva verket blott en tidsfråga. Hos Racine
äro däremot en mångfald krafter i rörelse, som ständigt
påverka varandra, och huru karaktärerna under dessa
olikartade intryck skola utvecklas, är från början alls icke klart.
I Andromaque vilar allt på hjältinnans beslut: skall
moderskärleken eller kärleken till Hectors minne segra? Det ena
är lika ovisst som det andra. Först segrar den senare
känslan, och detta återverkar genast på de övriga i
handlingen deltagande personerna, på Pyrrhus, Hermione och
Oreste. Men så ändras situationen därmed, att hon dock
ger vika för moderskärleken. Och hennes nya beslut driver
nu Hermione till en handling, som från början ej kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
