Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Komposition och karaktärsteckning i Racines tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara enligt reglerna för teatern. Men den förnämsta regeln
är att behaga och röra; alla de andra äro till för denna.
Då dessa klandrare nu själva erkänna, att de sett stycket
med nöje och att det rört dem, vad vilja de då mera? Jag
förmodar, att de hava så pass hög uppskattning av sig
själva, att de icke kunna tro, att en pjäs, som skänker dem
nöje och rör dem, är fullständigt mot reglerna.
Såsom man ser är detta i andra ord samma realistiska
program, som Molière kort förut utvecklat i Critique de
l’école des femmes. Racine har här blott tillämpat det på
tragedien.
Man har med rätta påpekat, att de konflikter, som skildras
i Racines tragedier, innerst äro desamma, som förekomma
i det dagliga livet. Andra namnen, säger Brunetière, och
ni kan läsa samma historier i tidningarnas rättegångsreferat.
I Andromaque låter Hermione i förtvivlan över en försmådd
kärlek mörda den man, hon älskar, och tar sedan sitt eget
liv, och i Bajazet varieras samma motiv. Nästan varje
vecka utspelas ju en dylik tragedi någonstädes i världen.
Och hur många gånger hava vi ej sett Titus’ historia
återupprepad: en man, som av sociala hänsyn måste offra sitt
hjärtas böjelse? Förlägga vi denna konflikt till ett lägre
plan, hava vi ju La Dame aux Camélias. Och vad beträffar
Bérénice, var ämnet faktiskt lånat direkt från samtiden, en
idealiserad omskrivning av Ludvig XIV:s förhållanden till
Maria Mancini, Mazarins nièce, med vilken han ville gifta
sig. Och, fortsätter Brunetière — “må Racines minne
förlåta mig denna nästan vanvördiga jämförelse“ — huru mången
Phèdre har ej kastat sig i Seine i förtvivlan över en krossad
kärlekslycka?
Brunetière har vidare obestridligt rätt däruti, att denna
naturliga enkelhet i planerna till Racines tragedier beror
därpå, att han gått i skola hos grekerna, under det att
Corneille däremot fått sin inspiration från romarna. Racine
säger det för övrigt själv i sitt nyss citerade företal till Bérénice.
Men denna stränga, logiska komposition är icke blott grekisk;
den är ock nationellt fransk, i stil med hela den franska
kulturutvecklingen och med tidslynnet under Ludvig XIV:s
regering. Den strävan, som inom politiken är den
karaktäristiska för klassicitetens tidevarv, är strävan mot ordning
och centralisation. Samma tendens går igen i Racines
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
