Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - La Bruyère
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trots det att La Bruyère ej undertrycker sin mening,
utan på sitt urbana sätt ärligt uttalar den, ligger det därför
en viss sordin över hans kritik. Han talar ej med så hög
röst, som han kanske skulle hava velat. Man bör helst —
skriver han — tiga om de mäktiga. Det blir smicker, om
man säger något gott om dem, och det är farligt att säga
något ont om dem, medan de leva, en feghet att säga det,
sedan de äro döda. Hans maximer hava därför ej samma
etsande syra som La Rochefoucaulds, och de sakna alldeles
den lidelsefulla glöden i Pascals. Såsom personlighet når
La Bruyère knappast upp till den förre och naturligtvis ännu
mindre till den senare. I själva verket var han en fin och
älskvärd egoist, som visserligen hade blicken öppen för det
intiga i det liv, som han och de flesta andra förde, men
som i alla fall fann det så pass behagligt, att han icke ville
byta ut det mot något annat. Tydligast kommer denna
världsklokhet fram i en liten aforism, som han har om
äktenskapet. En fri man, som icke har någon hustru, kan, om
han äger snille, höja sig över sin samhällsklass, komma in
i den stora världen och på jämlik fot umgås med de
högtstående. Detta är mindre lätt för de gifta, och det ser ut,
som om äktenskapet skulle tvinga in bägge parterna i samma
samhällsklass. Äktenskapet är för övrigt en tung börda.
I omsorgen för hustru och barn ligger onekligen en frestelse
till bedrägerier och lögner, och den gifte har att välja mellan
armod och kanaljeri. I själva verket — anmärker han på
ett annat ställe — finnes det bara en sorg, som varar:
fattigdomen. Tiden, som mildrar alla andra olyckor, ökar denna.
Vi känna den varje ögonblick under hela vårt liv, så snart
vi sakna, vad vi behöva. La Bruyère förblev därför
ungkarl och en ungkarl utan egentliga plikter och utan något
fast arbete. Men — skrev han — i Frankrike fordras det
mycken duglighet och en stor begåvning för att kunna reda
sig utan en plats eller utan någon ställning och nöja sig med
att leva blott för sig själv. Nästan ingen har tillräcklig
förtjänst att med värdighet spela denna roll eller nog
inombords att kunna fylla ut tiden utan det, som hopen kallar
“affärer“. Emellertid fattas det bara en term för den vises
lättja, ett vackrare namn. Att tänka, tala, läsa och föra
ett stilla liv skulle man kunna kalla: arbeta.
Ur den synpunkten var La Bruyère en mycket flitig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
