Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - La Bruyère
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grundtonen i hans maximer är en visserligen icke djup,
men trött pessimism, och anslaget erinrar om Predikaren:
allting är för länge sedan sagt. I sju tusen år har det
funnits människor och människor, som tänkt. Det är
därför omöjligt att komma med något nytt, och man får nöja
sig med en efterskörd efter antiken och de bästa av de
moderna. Man bör heller icke göra sig några överdrivna
föreställningar om sin egen betydelse. När man dör, lämnar
man efter sig en värld, som icke märker förlusten och där
det finnes en mängd andra, som äro färdiga att ersätta en.
Men man får taga livet sådant det är, och det är bäst att
skratta, innan man blir lycklig, ty eljes löper man fara att
dö, utan att någonsin hava fått draga på mun. Den yttre
storheten, som han sett på nära håll, imponerade ej på honom.
Överallt, vid hovet, inom borgarklassen återfann han samma
lidelser, samma svagheter, samma småsinne, överallt fanns det
svärmödrar och sonhustrur, äkta män och hustrur, skilsmässor,
gräl och försoning. I Versailles eller Fontainebleau tror man sig
visserligen hata med mera storslagenhet, kanske också med mera
värdighet, man säger sina ohövligheter artigare och i mera
städade uttryck, och man försyndar sig kanske ej så mycket
emot språket. Men i grunden är det samma skådespel på
höjden och på djupet: man föraktar massan, men själv
tillhör man den.
Till en del berodde nog denna skarpa blick för de
förnämes svagheter på den underordnade ställning, som La
Bruyère kände sig intaga vid Condés hov, och denna
ställning tvingade honom i viss mån till att bliva hovman.
Såsom sådan har han gjort flere värdefulla observationer. Så
säger han på ett ställe: en spirituell konversation består
mycket mindre i att själv röja esprit än att låta andra
upptäcka, att de äro spirituella. Den, som efter ett samtal med
er är nöjd med sig själv och sin egen begåvning, blir
förtjust i er. Ty människorna tycka ej om att beundra er,
utan vilja själva behaga. Om någon sjunger eller spelar ett
instrument i er närvaro, är det därför ett brott mot
artigheten att berömmande tala om en annan person, som har
samma talanger. För övrigt är det er skyldighet att härda
ut med alla de tarvliga karaktärer, av vilka världen är full
— i handel och vandel behöver man ju inte bara guldmynt,
utan också kopparslantar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
