Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Fénelon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppnade sig för honom den bana, där hans egentliga begåvning
kunde göra sig gällande. Ludvig XIV:s son, “Monseigneur“,
hade, såsom vi minnas, uppfostrats av Bossuet, men denne
indolente, obegåvade furste hade gäckat sin lärares alla
ansträngningar och utvecklat sig till ett mönster för slöhet
och tankelättja. Nu gällde det att uppfostra hans son,
hertigen av Bourgogne, Frankrikes blivande konung, till
vilken alla, som hemligen ogillade Ludvig XIV:s
regeringsprinciper, satte sitt hopp. Den lille prinsen, som vid denna
tid var sju år gammal, skildras av samtiden såsom ett litet
vilddjur, egensinnig, högfärdig och brutal, och att göra
människa av honom var således icke någon lätt pedagogisk
uppgift. Men likväl lyckades detta — t. o. m. i så hög grad
att litet mindre kunnat vara till fördel. Till guvernör för
honom utsågs den sedestränge och statskloke hertigen av
Beauvillier, och denne, som kände och satte värde såväl på
Fénelons begåvning som hans karaktär, gjorde honom till
den blivande konungens lärare. Redan förut hade nämligen
Fénelon gjort sig bemärkt såsom pedagog, och på uppmaning
av hertiginnan av Beauvillier hade han författat sitt första
tryckta arbete, Traité de l’Éducation des filles (1688), där
han även framlagt sina principer för barnuppfostran i
allmänhet. För sin tid voro dessa i många fall moderna och
gå igen hos flera av 1700-talets pedagoger, även hos
Rousseau, men mest kanske hos vår Tessin, vilken såsom guvernör
för kronprinsen tydligen imiterade Fénelon. En huvudtanke
— som ju vid blivande konungars uppfostran kan vara
ganska lämplig — var, att den höge discipeln ej skulle ha
det tråkigt. Alla kunskaper och alla lärdomar skulle därför
på det mest behagliga och åskådliga sätt så att säga “lekas
in“ i honom, om så behövdes genom små, oskyldiga
bedrägerier, och i det syftet författade Fénelon sina Fables och
sina Dialogues des morts; som vi sedan skola se ingick även
Télémaque i denna undervisningsplan.
Informatorstiden var Fénelons lyckligaste. Ludvig XIV
hade väl på känn, att Fénelon icke var hans man, men denne
hade blivit M:me de Maintenons gunstling och var även favorit
hos den franska kyrkans ledande personlighet, den mäktige
Bossuet. 1695 utnämndes han ock till ärkebiskop av
Cambrai, med vilken plats rent furstliga inkomster följde. Men
han behövde icke flytta till sitt stift, utan fick stanna vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
