Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Fénelon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inskärpa lärjungens plikt att i allt vara den vise läraren
undergiven och ständigt följa hans råd. Metoden lyckas,
och det enda, som man kan tillåta sig att betvivla, är, att
lärjungen, lämnad allena, skall kunna stå på egna ben. Den
så väluppfostrade hertigen av Bourgogne förstod det
tydligen icke, och kanske var detta ej heller Fénelon alldeles emot.
I viss mån var romanen något nytt även i formen. Den
var “klassisk“ i en helt annan mening än Le grand Cyrus,
där antiken inskränkt sig till några namn. Över Télémaque
vilar däremot onekligen en fläkt av den antika poesiens
egen anda, något av Theokritos’ färgspel eller kanske rättare
Claude Lorrains, och de direkta imitationerna kunna utan
svårighet upptäckas. Språket har den fransk-klassiska
litteraturens klarhet, och Fénelon hade en alldeles för stark och
ren stilkänsla för att förfalla till den äldre romanens
preciösa tirader. I ett avseende likställde dock samtiden
Télémaque med Le grand Cyrus — man trodde sig även här
hava en nyckelroman: Télémaque var naturligtvis hertigen
av Bourgogne, Idoménée Ludvig XIV, Protesilas Louvois
o. s. v. Men troligtvis voro dessa gissningar ogrundade,
även om några av Fénelons samtida då och då kunna hava
föresvävat författaren, då han tecknat romanens figurer.
Några direkta porträtt, såsom Madeleine de Scudérys, avsåg
han sannolikt ej att giva. Överhuvud är Fénelon ingen
porträttör. För psykologien, som eljes så intresserade
samtidens poeter, hade han intet sinne, hans gestalter äro
ovanligt abstrakta och opersonliga, och ingen av dem har något
temperament, som reagerar mot Mentors lärdomar. För
övrigt bör man erinra sig, att Télémaque icke skrevs för
publiken, utan för en tolv eller tretton års gosse, som
svårligen kunde förutsättas äga nog skarpsinne att tyda en
nyckelromans gåtor — alldeles frånsett att likheten mellan
de utpekade personerna och romanfigurerna är ytterst svag
och allmän. Fénelon vill icke porträttera utan i stället
framlägga ett politiskt program. Tanken att i en roman
göra detta var ju icke originell, och redan under renässansen
hava vi mött en politisk roman, Barclajus’ Argenis.
Närmast påminner Télémaque dock ej om denna utan om de
utopier, som förekommit redan under antiken och i vilka
författaren under denna förklädnad framlagt en kritik av
samtiden och sitt eget reformprogram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
