Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Fénelon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den lärdom, som Mentor framför allt vill inskärpa hos
Télémaque och som han ständigt i nya variationer upprepar,
riktar sig direkt mot Ludvig XIV:s krigspolitik, och Mentor
är en avgjord pacifist, som redan drömmer om att ersätta
kriget med skiljedomstolar och “folkens förbund“. En fred
bör vara sådan, att den tillfredsställer alla parterna, utplånar
allt agg och banar väg för ett samförstånd mellan folken,
ej en våldsfred, som brytes vid första tillfälle. Aldrig —
säger han på ett ställe — “har ett folk haft en krigisk
konung utan att hava lidit av hans ärelystnad. En segrare,
berusad av sin seger, ruinerar nästan lika mycket det
segrande folket som det besegrade. Har han ej de egenskaper,
som behövas för fredliga värv, kan han ej låta sitt folk
njuta frukterna av ett lyckligt slutat krig. En sådan man
är född att förstöra, skövla och oroa hela världen, ej att
göra ett folk lyckligt genom en vis styrelse. Det säkraste
försvarsverk — heter det på ett annat ställe — som en stat
kan hava är rättvisa, måttfullhet, ärlighet, och den visshet,
som grannfolken hava, att ni ej vill erövra deras land. Ett
krig — fortsätter Mentor — är väl någon gång
nödvändigt, det är sant. Men det är människosläktets vanära, att
det vid vissa tillfällen är oundvikligt. O konungar, sägen
icke, att man måste önska det för att vinna ära. Den
sanna äran finnes icke, där humanitet ej finnes.“ Men ehuru
Fénelon aldrig är så verkligt vältalig, som då han kommer
in på detta kapitel, kan aristokraten icke alldeles förneka
sig, och Mentor-Fénelon yttrar dock till Idoménée efter en
dylik fredspredikan, att en furste för att undvika nationens
förvekligande lämpligen “bör skicka den unga adeln i
främmande krig“ för att därigenom lära denna mod och förakt
för döden.
En annan huvudpunkt i Fénelons politiska program riktar
sig ock direkt mot Ludvig XIV, mot hans slöseri, hans
dyrbara byggnadsföretag, hans fester och det sedefördärv,
som därav alstrades. De idealmonarker, som Télémaque
träffar, leva däremot i den största enkelhet, och Mentor
inskärper ständigt, att folkets sanna lycka består i ett
naturenligt, behovlöst levnadssätt. Idoménée har uppfört en stad
av palats, som vittnar om hans rikedom och makt, men
Mentor utropar: “En falsk ärelystnad har drivit er till
avgrundens brant. För att kunna synas stor, är ni på väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
