Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Fénelon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själva. Om deras välgörande inflytande på folket hyste
Fénelon det följande århundradets naiva tro på upplysningens
absoluta makt att omdana människorna. Någon individuell
frihet finnes i varje fall icke i Fénelons idealstat. Mentor
ordnar allt in i minsta detalj i Idoménées rike, och t. o. m.
frihandeln får maka åt sig för denna statssocialism: han
förbjöd köpmännen att införa varor, som kunde alstra lyx
och veklighet, “han reglerade kläder, föda, möbler, husens
storlek och prydnad för alla olika samhällsklasser“ och
inrättade icke mindre än sju dylika klasser, vilka t. o. m.
genom klädedräkten skildes från varandra. Den högsta klassen
utgjordes av dem, “qui ont une noblesse plus ancienne et
plus éclatante“, och varje person fick jordegendom allt efter
den klass han tillhörde. Dessa egendomar fingo varken ökas
eller minskas. Mentor finner detta förträffligt ur den
synpunkten, att adeln därigenom ej kunde utvidga sina gods
på de fattiges bekostnad, men synes ej hava reflekterat
därpå, att ej heller “de fattiga“ kunde förkovra sina.
Aristokraten och den blivande förste ministern spela, som man
ser, ständigt in i Fénelons reformprogram.
Man har också svårt att få någon enhet i denna så
livliga och så sammansatta karaktär. Det drag, som först slår
var och en, är hans naturliga älskvärdhet, den grace, som
ligger över hela hans väsen och som intygas av alla samtida.
Man fann, säger Saint-Simon, hos honom såväl den lärde
som biskopen och grand seigneuren — allt var finess, behag,
esprit och värdighet, men i synnerhet nobless. Och i detta
omdöme instämma alla andra. Karaktäristiken når dock ej
längre än till det yttre. I Fénelons väsen låg det, trots
värdigheten, en viss böjelse att behaga, något kvinnligt, som
förklarar hans dragning till mystiken, vilken likväl också
sammanhängde med hans verkliga, något deistiskt färgade
religiositet. Faguet har i detta fall ypperligt karaktäriserat
honom såsom en Lamartine på klassicitetens tid. Men vid
detta inslag av drömmeri får man ej lägga allt för stor vikt.
Fénelon var ock en tänkare och framför allt: han var en
praktiskt intresserad man. Faguet påpekar med rätta, att
hela hans liv är fyllt av handling. Ständigt är han i strid:
med Bossuet, med Malebranche, med jansenisterna. De
kyrkliga frågorna, ekonomien, pedagogiken och statslivet
intressera honom lika mycket, och denna i umgängeslivet så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
