Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Högklassiciteten
- De sista klassikerna
- Fénelon
- Perrault och klassicitetens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
milda och försynta natur utvecklar en våldsam energi, när
han kastat sig in i en strid — och det gjorde han nästan
ständigt. Han är på samma gång blyg och ärelysten, vek
och en född polemiker. I detta rika temperament ligger
väl ock hemligheten av Fénelons tjuskraft. Han bländade
sin samtid lika mycket som den närmaste eftervärlden, han
har betraktats såsom en upplysningsfilosof, men var dock
innerst en klassiker, den sista representanten för detta stora
tidevarvs så fina kultur.
PERRAULT OCH KLASSICITETENS UPPLÖSNING
Klassicitetens upplösning har till signum namnet Perrault.
Charles Perrault var likväl, då han framträdde med sina
nya uppslag, alls icke någon ung bildstormare, utan en hög
ämbetsman, akademiker och t. o. m. äldre än Boileau; han
var född 1628 och avled 1703. Litteraturhistorien tillhör
han genom två inlägg: Contes de ma mère l’oye (1677) och
Parallèles des anciens et des modernes (1688—1697).
I detta arbetes andra del (sid. 123 ff.) har jag redogjort
för sagans historia, och från denna redogörelse erinra vi
oss, att folksagor, “Märchen“, funnits i alla tider och hos
alla folk, men också, att de i äldre tider levat ett av den
egentliga litteraturen ouppmärksammat liv. Den äldsta
uppteckning vi hava förekommer i italienaren Straparolas Piacevoli
notti (1550), där den bekanta sagan om Mästerkatten
intagits. Arbetet bestod dock mest av noveller, och den första
egentliga sagosamlingen är därför Giovanni Basiles
Pentamerone (omkring 1637). Den uppmärksammades likväl föga,
och det är knappt sannolikt, att Perrault känt till dessa äldre
uppteckningar. Han började för övrigt, alldeles som La
Fontaine, med att skriva “contes“ på vers med ämnen lånade
från Boccaccio och andra, och först av en tillfällighet tyckes
han hava råkat på en verklig folksaga, Peau d’âne, som han
likväl också skrev om på vers. Men denna måtte hava riktat
hans uppmärksamhet på den skatt av diktning, som ägdes
av det egentliga folket, och så utgav han sina Contes de
ma mère l’oye med idel rena folksagor, berättade på prosa
och upptecknade från folkets egna läppar: Prinsessan i den
sovande skogen, Rödkappan, Blåskägg, Mästerkatten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0348.html
