- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
333

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Perrault och klassicitetens upplösning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tritonerna från vågen och rycka pipan från Pan. Låtom oss
bannlysa en dylik barnslig ängslan:

Et fabuleux chrétiens, n’allons point dans nos songes
Du Dieu de vérité faire un dieu de mensonges.
La fable offre à l’esprit mille agréments divers,
Là tous les noms heureux semblent nés pour les vers,
Ulysse, Agamemnon, Oreste, Idoménée,
Hélene, Ménelas, Paris, Hector, Enée.
O, le plaisant projet d’un poète ignorant,
Qui de tant de Héros va choisir Childebrand!
D’un seul nom quelquefois le son dur ou bizarre
Rend un poème entier ou burlesque ou barbare.


Desmarets svarade ursinnigt, men ännu kom själva
principfrågan icke klart fram, ehuru den då och då berördes.
Så läste Perrault 1687 upp ett poem i Franska
Akademien, Siècle de Louis le Grand, ett i och för sig ytterst
svagt stycke, men märkligt genom dess bärande tendens:

La belle Antiquité fut toujours vénérable,
Mais je ne crus jamais qu’elle fut adorable.
Je vois les anciens, sans plier les genoux.
Ils sont grands, il est vrai, mais hommes comme nous;
Et l’on peut comparer, sans craindre d’être injuste,
Le siècle de Louis au beau siècle d’Auguste.


Detta var ju nästan ett slag i ansiktet på Akademiens
alla antikbeundrare, och Perraults uppträdande betraktades
också såsom en ren skandal i Akademiens hävder. Ett hade
han dock vunnit: frågan kom nu under debatt, och det
bildade sig partier för och emot, “les anciens“ och “les
modernes“. Till de senare hörde — för att nu blott nämna
de förnämsta — utom Perrault och hans bröder även den
unge cartesianen Fontenelle, till de förra Boileau, La Fontaine
och La Bruyère. Det viktigaste inlägget i den “querelle“,
som nu började, var Perraults Parallèles des anciens et des
modernes, vars första avdelning utkom 1688; den andra och
viktigaste publicerades 1692, den tredje 1697. Arbetet
består av en serie dialoger, i vilka huvudinterlokutörerna äro
en inskränkt president, som okritiskt försvarar antikens
överlägsenhet, och en begåvad abbé, som däremot förfäktar den
nya tidens och är Perraults alter ego. Tack vare
presidentens enfald blev segern tämligen lättvunnen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free