Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Perrault och klassicitetens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrike, ända sedan renässansens början stått i ett mer eller
mindre direkt beroende av antiken. Äldst var denna
renässanslitteratur avfattad på Ciceros och Vergilius’ eget språk,
på latin, och först med Trissino kom ett nytt ferment till:
patriotismen, entusiasmen för modersmålet. Men denna nya
idé kombinerades med ungrenässansens antikslaveri, och för
den moderna litteraturen på franska och italienska sattes
dock antiken såsom det högsta mönstret; uppgiften blev att
på modersmålet efterbilda de antika mästerverken. Såsom
vi sett kom man i regeln endast till en barnslig och
blodlös imitation av de gamla, och endast några få, såsom Tasso
och Milton, förstodo att till ett konstnärligt helt
sammangjuta antikt och modernt.
Klassiciteten betecknar ett ännu friare utvecklingsskede.
Diktens uppgift blev nu att återgiva, icke antiken, utan
naturen, och antiken tillerkändes betydelse endast såsom ett
kriterium på, att skalden riktigt återgivit denna natur. Men
å den andra sidan hade ännu klassiciteten kvar en ofta
okritisk beundran för antiken, även där denna visst icke
stod särskilt högt, och denna antikförgudning tryckte
onekligen ned de moderna författarne. Under Ludvig XIV hade
dock den franska litteraturen hunnit så långt och stod så
högt, att den hade fullt rätt att avskudda sig detta
förmynderskap. En tendens härtill kan följas tämligen långt
tillbaka i tiden, och redan i Plejadens programskrift möter
man uttryck av en fransk patriotism, som — om än försynt
— vände sig mot dogmen om antikens överlägsenhet.
En bland de sista epigonerna av denna äldre
renässansskola var den här några gånger förut i förbigående
omtalade Jean Desmarets de Saint-Sorlin (1596—1676), som
bland annat skrev ett kristligt-historiskt epos Clovis (1657),
där han i enlighet med Trissinos program — och för övrigt
i likhet med Tasso och Milton — ersatt den hedniskt-antika
mytologien med en kristen. I och för sig var ju detta
knappt stridande mot klassicitetens program, men Boileau,
som retat upp sig mot de träaktiga hjältedikter, som kommit
ut under hans ungdom, valde oklokt nog just denna
mytologi till angreppspunkt och bröt i den tredje sången av
L’Art poétique alldeles staven över dem, med en tydlig
hänsyftning på Desmarets. Vad han här stötte sig på, var
framför allt det kristna pedanteri, som ville förjaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
