Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Corneille, Quinault, Madeleine de Scudéry och deras krets,
och det var denna klassicitet, som nu skulle omplanteras i engelsk
mark. Högklassicitetens stora författare fingo först med det
nästa årtiondet, 1670-talet, någon betydelse, och “den store“
Corneille hade de lärt känna först sedan han kommit på förfall.
Frondetidens litteratur, som nu blev förebilden för den
engelska, var emellertid hyperidealistisk, och denna idealitet
stod så litet som möjligt i samklang med kavaljerernas seder.
Försöket att efterbilda den på engelska ledde därför till en
ännu större barock och onatur än i Frankrike, där
litteraturen dock hade en bakgrund i en preciös societet, som
alldeles saknades på andra sidan om kanalen. Men
komplementet till denna falska idealism har man i restaurationens
komedi, som — vilka fel den än i övrigt må hava haft —
med en rent förfärande natursanning återgiver samtidens
seder och åskådningssätt. Även komedien bildar sig efter
franskt mönster. Men Molières nobla realism förgrovas här
till en hänsynslös engelsk naturalism utan varje spår av en
ideal fernissa.
I stort sett begränsas restaurationens litterära intressen
till dramat. Såsom vi från föregående del minnas var
skådespelarkonsten föremål för puritanernas våldsammaste
hat, och den första åtgärden efter deras seger var också att
stänga Londons teatrar (1642). Men redan puritanernas hat
var tillräckligt att göra teatern till kavaljerspartiets
älsklingsbarn, och upprepade försök gjordes också att trotsa
förbudet. Den, som ledde oppositionen, var en bland de sista
epigonerna av den elisabethska tidens dramatiker, Sir Charles
Davenant, som mot slutet av republikens tid verkligen
lyckades få till stånd ett slags musikaliskt-dramatiska
föreställningar, som till skydd förklarades vara “after the manner
of the ancients“. Men det verkliga genombrottet skedde
först med restaurationen. Då Karl II i maj 1660 återvänt,
var en av hans första åtgärder att utfärda privilegier för
två trupper, the King’s servants och the Duke’s servants,
och nu började åter en livlig teaterverksamhet, understödd
av hovet och aristokratien, ty kavaljerspartiets gamla kärlek
till teatern hade ytterligare ökats i Frankrike, och de flesta
av de höga herrarna, Buckingham, Rochester, Lord Orrery,
Sir John Etherege m. fl. försökte sig nu såsom författare
för scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
