- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
345

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Inledning - Dryden och tragedien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men den nya teatern var ganska olik Shakspere’s.
Denna hade saknat dekorationer; den nya däremot hade efter
franskt mönster dylika, och det förefaller, som om man,
ännu mer än i Frankrike, lagt an på dem och älskat
féeriartade dekorationsförändringar. Även en annan viktig nyhet
kom från Frankrike. I Shakspere’s stycken hade de kvinnliga
rollerna utförts av unga gossar, men redan efter det första
året av de nya teatrarnas verksamhet ersattes dessa, såsom
i Paris, av kvinnliga aktriser. För skådespelarkonsten var
detta obestridligen en stor vinst, men knappast för moralen,
ty alla aktriserna voro mätresser åt de höga herrarna, och
teatrarna blevo därför rena osedlighetsnästen. Författarna
lade i följd därav nästan an på att låta dessa damer komma
fram med de värsta råheterna, och de brutala scenerna blevo
än mera plumpt osedliga, när de utfördes av verkliga kvinnor,
ofta i mycket lasciva dräkter. Men å den andra sidan
måste erkännas, att den engelska skådespelarkonsten nu
verkligen fick en lysande period, och flere aktörer, särskilt
Betterton, tyckas hava varit förträffliga.

Vi vända oss först till tragediens historia.

DRYDEN OCH TRAGEDIEN.



Då teaterverksamheten återupptogs, började man
naturligtvis med att uppföra den engelska storhetstidens dramer,
stycken av Shakspere, Fletcher m. fl., men vanligtvis i
bearbetningar, ty den nya tiden hade förlorat sinnet för det
gamla dramats storhet. Ett karaktäristiskt uttryck härför
hava vi i en dagbok, som fördes av en alls icke dum karl,
Samuel Pepy, vilken här lämnat oss ett alldeles ovärderligt
material till denna tids kulturhistoria. En kväll 1662 var
han på teatern, där man då spelade Midsommarnattsdrömmen,
“som jag aldrig förut sett och aldrig mera skall se, ty det
var det dummaste och löjligaste stycke, jag någonsin åskådat“.
Den nya tiden fordrade ett nytt drama, och det fick man
även i de s. k. Heroic plays. I stort sett äro dessa blott
engelska motsvarigheter till den samtida franska skådebanans
“romaneska“ tragedier, och äro liksom dessa ofta
dramatiseringar av Scudérys och de la Calprenèdes romaner med
dessas virrvarr av händelser. Men de hava ock ett rent

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free