Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Dryden och tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
laster få gälla såsom dygder. Hycklarens yrke är ett bland
de fördelaktigaste. Alla andra mänskliga laster bedönas
hårt, och var och en har rätt att öppet anfalla dem, men
skenheligheten är en privilegierad last, som stoppar till munnen
på alla. Huru många har jag icke känt, som genom det
knepet slätat över sin ungdoms snedsprång, som av
religionens mantel gjort sig en sköld och som under denna
aktningsvärda klädnad fått tillstånd att vara de sämsta
människor i världen.
Det sista utfallet hade måhända en speciell adress — till
hans forne beskyddare och skolkamrat i Collège de Clermont,
prinsen av Conti, som nu blivit devot och en ivrig fiende
till teatrarna; 1662 hade han kört ut en teatertrupp ur
sin provins, och sedan hade han författat en Traité de la
comédie et des spectacles, vars straffdomar över teatern
erinra om kyrkofädernas. I varje fall var det bland dessa
nyomvända f. d. “världens barn“, som Tartuffe hade sina
ivrigaste vedersakare, och Molière gav dem här svar på tal.
Men även de svarade, bland dem en sieur de Rochemont,
som utgav Observations sur le Festin de Pierre.
Den ypperliga betjänttyp, Sganarelle, som Molière infogat
i Le Festin de Pierre, visar emellertid, att han trots sitt
stridshumör ej förlorat sitt goda lynne, och kort efteråt skrev
han två farser, som vittna om samma oförbränneliga komiska
verve. De behandla väl ett mycket gammalt tema, läkarnas
pedanteri, men även detta skämt var ett led i Molières kamp
för natur och sanning. Såsom vi förut sett hade väl
läkarvetenskapen just under senrenässansen och 1600-talet tagit
jättesteg framåt och börjat att bliva en verklig på praktiska
iakttagelser stödd naturvetenskap. Men till denna uppfattning
hade blott stormännen hunnit; massan av läkare voro
däremot ännu ett slags skolfuxar under Hippokrates och
Galenus, och huvudbristen hos dem var för Molière just, att de
ringaktade själva naturen, aldrig rådfrågade den, utan blott
upprepade läxor ur böcker. Hans satir är också, såsom den
franska forskningen visat, vida mindre överdriven än vad
vi i våra dagar äro böjda att tro. Molière stod här således
på samma ståndpunkt som alla renässansmän, Petrarca lika
väl som Rabelais, och det är denna åskådning, som ligger
bakom L’Amour Médecin (1665) och Le Médecin malgré lui
(1666) — det senare stycket ett bland hans allra roligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
