Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Le Misanthrope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åskådare förklaras bestå av “fighting, loving, sleeping,
rhyming, dying, singing, crying and every thing but thinking
and sense.“ Emellertid är det orätt att, såsom förut, tro,
att The Rehearsal dräpt heroic plays. Dryden tyckes hava
tagit föga notis om angreppet och fortsatte även efter denna
tid att författa dylika dramer, liksom även publiken
fortsatte att applådera dem. Att likväl det fyra år senare
(1675) uppförda “heroiska skådespelet“ Aurenge-Zebe, som
tilldrar sig i Indien, blev hans sista av detta slag, berodde
antagligen på en annan, ej observerad orsak. 1667 hade
Racine börjat sin verksamhet, hans och Boileaus arbeten
hade nu blivit bekanta även i England, och Dryden med
sin känslighet för de litterära vindkasten ändrade nu signaler.
Hans nya stycke, All for love, uppfördes 1678 och
behandlar efter Plutarkhos samma ämne som Shakspere i
Antonius och Kleopatra. Tekniken är här alldeles en annan
än i de föregående dramerna, och en sak har Dryden nu
lärt sig av Racine: den enkla, klara, överskådliga handlingen,
som verkligen springer fram ur personernas själsliv. Även
de andra två enheterna äro utan något större tvång
iakttagna. Det hela spelar i Isistemplet och behandlar blott
Antonius’ sista stunder. Karaktärsteckningen kan knappast
heller sägas vara preciös, utan är i det hela sann och naturlig.
Även här torde Racine hava inverkat, men framför allt har
Dryden lärt sig av Shakspere, vars konst han numera synes
hava börjat förstå; en av honom självständigt uppfunnen
gestalt, den hederlige, kärve gamle krigaren Ventidius är
t. o. m. en verkligt god karaktärsskapelse i den elisabethska
stilen, vida mera kraftigt individualiserad än flertalet av det
fransk-klassiska dramats gestalter. Några slag och några
andeuppenbarelser förekomma ej heller, massorna hava
försvunnit, och hela rollbesättningen består av nio personer.
Även diktionen måste sägas vara god, och de bombastiska
fraser, som så stöta oss i heroic plays, träffar man här endast
sällan på. Detta sammanhänger utan tvivel därmed, att
Dryden i och med detta sorgespel övergav rimmet och
återvände till den gamla engelska blankversen, som hädanefter
nu också återupptogs i alla engelska dramer. Dryden tyckes
hava insett, att de rimmade verserna ledde till en idealitet,
som var falsk och ej passade för den engelska smaken; i
företalet anser han sig böra klandra t. o. m. Racine, därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
