Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Le Misanthrope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturtroheten i Shakspere’s karaktärsteckning. Han bröt staven
över såväl Shakspere’s historiska skådespel, “som snarare
äro krönikor än tragedier“ som över sina egna heroic plays.
Det engelska dramat var således på god väg att närma
sig det franska. Men Dryden var ingen principfast
estetiker, som ville genomföra ett visst program, utan en
teaterskribent, som framför allt sökte att träffa publikens smak,
och nu hade han funnit, att dessa i franskklassisk stil skrivna
dramer ej tillvunno sig samma bifall som de, vilka bjödo
på en rikare växling av händelser, större rörlighet och
en kraftigare realism. Han slog därför plötsligt om och
skrev 1681 en tragedikomedi The Spanish friar, som mycket
väl kunnat härröra från en dramatiker av Fletcher’s skola.
Vi ha här två sidolöpande handlingar, en allvarlig och en
komisk, vilken senare är den förnämsta, och i företalet
förklarar Dryden obesvärat: “sanningen är, att publiken
blivit trött på dessa ständiga sorgliga tragedier, och jag
vågar påstå, att få tragedier, utom de på vers, nu skola
hava någon framgång, så vida de ej blandas upp med litet
skämt“. Här återgick han således till den Fletcherska tidens
tragikomedi, och gjorde det även i ämnesvalet, som är
romantiskt, ej klassiskt. Huvudvikten lägger han också på
den spännande och överraskande handlingen. Och i denna
stil fortsatte han i sina följande dramer, av vilka Don
Sebastian (1690) är det viktigaste — också med en komisk
bihandling och ett romantiskt ämne. I företalet opponerar
han sig direkt mot fransmännens “mekaniska enhetsregler“,
som han icke iakttagit, därför att “den engelska smaken ej
tilltalas av ett allt för regelbundet stycke“.
Drydens författarbana visar oss således, huru segt det
engelska motstånd var, som reste sig mot den franska
klassiciteten, och samma iakttagelse kunna vi göra, om vi vända
oss till tidens övriga engelska tragediförfattare. De mest
berömda av dessa voro Nathaniel Lee och Thomas Otway,
båda begåvade, men förfallna bohêmiener, som slutade i rent
elände. Lee, som börjat såsom student, hade blivit först
skådespelare, så författare, men blev i följd av sina
utsvävningar vansinnig och dog 1692, endast trettiofem år gammal.
Hettner anser honom vara tidens mest betydande
dramatiska begåvning, och onekligen har han en viss kraft i
teckningen av karaktärer, men å den andra sidan är han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
