Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Le Misanthrope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överdriven och osann och står under Dryden i förmågan
av redig komposition. Liksom denne började han med
heroic plays, men sökte i sina senare stycken ansluta sig
först till fransmännen och sedan till det gammalengelska
dramat. En ungefär liknande levnadsbana hade Thomas
Otway, som avled 1685. Av Hettner, som på ett
egendomligt sätt missuppfattar honom, sättes han tämligen lågt.
Men han hade — vad Dryden icke ägde — förmågan att
i sina diktskapelser giva sig själv, och han kom också med
nya uppslag, som för den följande tiden blevo fruktbärande.
Till sist skrev han restaurationstidens nog mest betydande
tragedi: Venice preserved. Han började 1675 med ett
heroic play, Alcibiades, skrev sedan Don Carlos, där han
behandlat samma ämne som sedan Schiller — ett ganska
förtjänstfullt stycke — därefter åtskilliga andra, av vilka
särskilt två äro litteraturhistoriskt betydande: The orphan,
vartill jag sedan skall återkomma, och Venice preserved.
Det sista dramat behandlar en sammansvärjning i
Venedig, och i förmågan av kraftfulla, dramatiska effekter
påminner Otway här om Shakspere’s samtida Webster, likaså
i den romantiska, italienska koloriten och i handlingens
lidelsefulla takt. Den sista scenen spelar på avrättsplatsen,
där sammansvärjningens ledare, Pierre, skall läggas på stegel.
Han har förråtts av sin vän Jaffier, som är gift med dottern
till en av de senatorer, som skulle mördas, och av kärlek
till henne har han yppat de sammansvurnas planer, dock
mot löfte att hans vänner skulle skonas. Icke dess mindre
avrättas de, och Jaffier gripes då av en våldsam förtvivlan
över sitt förräderi. Han ilar till schavotten och stöter där
dolken i Pierre för att rädda honom från en förbrytares
skymfliga död, och nu förlåter Pierre honom: “Det var ädelt
handlat; nu ha vi narrat senaten“. Jaffier dödar så sig
själv, och av sorg blir hans maka vansinnig.
I utpräglad individualitet och i brutal kraft likna
karaktärerna i detta drama renässansens, och av ett dylikt drama
att döma förefaller det, som om engelsmännen nu, efter några
års vacklande, segerrikt tillbakaslagit det franska inflytandet.
Nästan i alla punkter har Otway här gått tillbaka till dramat,
sådant det var vid århundradets början, och av en
anslutning till det fransk-klassiska dramat är det omöjligt att
här upptäcka några spår. Men även nu visade det sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
