Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Le Misanthrope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här, trots styckets alla brister, verkligen fått ett tidsdrama.
Stycket har egentligen varken handling eller karaktärer.
Hjälten, Cato, har med rätta blivit kallad en dygdemarionett,
som om och om igen predikar sin republikanska tro och
som egentligen icke har något annat att göra i stycket än
att begå självmord. I motsats till det engelska
renässansdramat är detta utan alla händelser och fyllt av ändlösa
deklamationer. Men dess syfte är nytt: det har framför
allt blivit ett språkrör för tidens idéer. Och det var till
detta, som Voltaire kort därefter förvandlade också den
franska tragedien. Det drama, som till sist segrade, var
således varken den engelska renässansens eller den franska
klassicitetens, utan det var upplysningstidens nya tragedi.
Restaurationens engelska tragedi blev emellertid icke utan
all betydelse för det följande århundradet, och vi möta här
ett uppslag, som sedan, under 1700-talet, vidare fullföljdes
och då kom att giva dramat en alldeles ny karaktär. Jag
avser det borgerliga sorgespelet. I detta arbetes föregående
del har jag skildrat dess äldsta historia, visat, huru det
uppstod ur exempelmoraliteten och så småningom utvecklades
till ett mera modernt drama med stycken som Arden of
Feversham, Heywoods A Woman killed with kindnesse m. fl.
Då man under restaurationen återgick till den engelska
renässansen, efterbildade man väl företrädesvis dess romantiska
drama, men även det borgerliga fick nu en återuppståndelse
i Thomas Otway’s The Orphan (1680). De handlande äro
två bröder, Polydore och Castalio, samt en föräldralös ung
flicka, Monimia, som vistas i deras faders hus, och i vilken
de båda bröderna äro förälskade. Otway’s mening är att
skildra dem såsom tvänne förträffliga unga män, men
försöket visar bäst restaurationstidens oförmåga i detta avseende.
Bägge, som äro varandra varmt tillgivna, hava kommit överens
om att ej gå i vägen för varandra vid försöken att förföra
Monimia, och med brutal öppenhet framlägger Polydore sin
och hela tidens uppfattning av kärleken:
Who’d be that sordid foolish thing call’d man,
To cringe thus, fawn and flatter for a pleasure,
Which beasts enjoy so very much above him?
The lusty bull ranges thro’ all the field
And from the herd singling his female out,
Enjoys her and abandons her at will.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
